Del 2: På flykt mot verkligheten
“Somehow everything's gonna fall
Right in
To place
If we only had a way
To make it all
Fall faster everyday”
(Paramore, Halleluja)
Heidi:
Here we go… tänkte jag och tog ett djupt andetag innan jag lämnade mitt rum. Nu var det dags att ta det första steget mot frihet. Grejen var den att jag fått reda på att Tokio Hotel mina absoluta favoriter skulle komma till Stockholm den 12:e juni för en skivsignering, idag var det den 9:onde, två dagar efter skolavslutningen. Nu gällde det för mig att övertyga mina föräldrar om att jag skulle få åka, tågbiljett och sådant hade jag redan fixat, så även om de sa nej hade jag tänkt sticka. Något som jag inte berättade för min mamma där hon satt vid köksbordet och bläddrade igenom morgontidningen, var att jag inte tänkte komma tillbaka hem. Åtminstone inte förrän sommaren var över, jag hade länge sparat alla pengar jag kunde få tillgång till (studiebidrag, lön från mitt jobb på ett café inne i stan, födelsedagspengar) och nu tänkte jag äntligen ta tag i mitt liv och leta upp sanningen, jag tänkte resa till Tyskland.
– Så jag får åka då? frågade jag en sista gång efter en stunds hetsig diskussion där min käre mor kommit fram till att om jag var i Stockholm kunde jag ju åtminstone inte ställa till med något besvär på min lillebrors födelsedags kalas som skulle vara samma dag.
– Ja du får väl det då, men tro inte att vi tänker betala någonting.
Mamma återgick sedan till att förstrött läsa tidningen och ignorera mig, som vanligt, Ibland förstår jag verkligen inte varför de adopterade mig. Ett tag försökte de få mig att bli så som de ville ha mig, de såg till att jag lärde mig svenska, klädde upp mig som en söt liten prinsessa och fixade så att jag alltid blev bjuden på barnkalas till de mest populära barnen. Deras försök förändrade ändå ingenting, inga barn accepterade mig och tillslut slet jag mig loss ur mallen som mina föräldrar försökte forma mig i. Jag ser inte på mig själv som en del av deras familj, och jag vet att de slutat se på mig som sin dotter för längesen. Därför kunde jag inte tänka mig att de ens skulle märka att jag var borta, även om jag inte kom hem på hela sommaren.
Bill:
Vi ska åka till Sverige! Alltså, inte nu på en gång men om några dagar, det är jättespännande! Jag tycker alltid det är så spännande att komma till nya länder, med nya fans som så himla gärna vill att vi ska komma. Åh, jag är på toppen humör idag. OUCH! Men vafan nu då…
- Tom! Vad i helvete gör du?
- Ooops, sorry..jag tappade den bara…gjorde det ont?
Min klumpeduns till brorsa hade uppenbarligen fått för sig att ta ur någonting ur en låda som stod på en hylla ovanför där jag satt i vår turnébuss. Och givetvis hade lådan ramlat ner på mitt huvud… Typiskt Tom att förstöra min underbara dag.
Tom:
Amen va fan… det var ju inte meningen... men ont det måste det ju ha gjort, får försöka vara extra snäll mot brorsan idag…annars kommer väl han vara på uruselt humör när vi väl kommer till Sverige.
Gustav:
Jaha, nu skriker de på varandra igen, inget nytt där. Nya landskap utanför fönstret i alla fall, undra om vi ska åka bil ända till Sverige? Jag skulle nog tro att vi bara ska åka till flygplatsen i Berlin och flyga därifrån, lite synd för jag tycker om att se världen från ett bilfönster.
- Du... Gustav. Plötsligt märker jag att Georg börjat prata med mig, och avbrutit mina dagdrömmar.
- Mhm?
- Tror du hon finns i Sverige? Jag vill nästan sucka, denna fråga ställer han mig inför varje ny stad eller nytt land som vi ska till, tror jag att hans försvunna syster finns där. Jag vet aldrig vad jag ska svara, visst tror vi alla på hans version av händelsen, att hans syster kidnappades. Men jag har svårt att tro att hon helt plötsligt skulle dyka upp en dag, allra minst på en skivsignering eller konsert med Tokio Hotel.
- Kanske, man vet ju aldrig. Och du får aldrig ge upp hoppet, hon finns ju någonstans där ute. Svarar jag, lite lagom diplomatiskt, jag belönas med ett av Georgs berömda leenden.
Jag vänder mig ut mot verkligheten igen, träden som svischar förbi. Sedan DUNS, en kudde träffar mig i nacken, jag vänder tvärt på huvudet och möter Georgs busiga blick.
- Nu ska du få! Skriker jag och grabbar tag i första bästa kudde, låt kriget börja!
“this time we're not givin up
Let's make it last forever
Screamin
Hallelujah
We'll make it last forever”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar