Toxic - Kapitel 1 (juli 2008 - januari 2009)

Kapitel 1: The last look back is black

En vacker vänskap är en vänskap där man både ger och tar. Där

umgänget blir konstruktivt, näringsrikt och nyttigt. Skillnaden mellan en vacker vänskap och en tragisk går alltså att jämföra med skillnaden mellan en ostburgare på ett snabbmatställe och en hemlagad middag. Det finns farliga, destruktiva vänskapsförhållanden. Där den ena tar mer än den andra, kräver mer. Eller där båda tar och tar utan att någon egentligen ger. Det blir en fattig vänskap, tom på allt utom det som kväver, förgör.

HON

För mig var det aldrig ett val. Det var mitt liv från det ögonblick jag föddes. Tänk på vad du äter, tänk på hur du ser ut, hur du för dig. Gå rätt, stå rätt, säg rätt saker. Det fanns aldrig några alternativ. Det fanns ingen utväg, bara en rak väg framåt. Just nu kan jag inte tänka mig ett bättre liv än det här. Trots de tomma hålen i min bröstkorg, där hjärta och lungor en gång satt så känner jag mig lycklig. Det är en ihålig lycka javisst, men ändå bättre än alternativet. Att inte få leva mitt liv så här. Att inte få behålla kontrollen över det lilla som återstår av mitt liv. Jag tappade nästan kontrollen när han valde en annan väg. Utan kontrollen lever jag inte. 

HAN

För mig var det ett val. Men det var ett val jag gjorde innan jag mötte henne. Ett val jag gjorde när jag så mig själv i spegeln en eftermiddag efter att ha kommit hem från en fruktansvärd dag i skolan. Smutsigt ansikte, näsblod och rädda ögon som stirrade tillbaka på mig. Tanig kropp, svag, vek och mesig. Jag kan vara det som de säger att jag är. Så minns jag att jag tänkte. Jag kan vara mesen, fjollan, pinnen. Men då ska jag göra det ordentligt, på riktigt. Jag såg på mig själv igen, jag var egentligen inte smal – jag var fet. De bara sa att jag var smal, för att retas. För att visa att de egentligen visste att jag var skolans fetaste. Jag visste i det ögonblicket att jag måste bli så smal som de sa att jag var.  För då skulle de inte ha anledning att ge sig på mig längre. Jag skulle passa in i deras bild av verkligheten.

2009

Resan fortsätter vidare. Längre bort från allt som de alla vill glömma. Ändå är det svårt att ignorera det förflutna en dag som denna. Det är exakt fyra år sedan idag. Det märks på hela gruppen, en tryckt stämning vilar över dem medan de kämpar vidare med nya låtar till det kommande albumet – deras tredje. Även detta påminner dem om livet fyra år tidigare. Också då var det inspelning av album som gällde – det första. Minnena går inte att undkomma en dag som denna, tänker Georg Listing medan han förstrött låter sina vana fingrar få fram rätt ljud ur sitt instrument. Det blir nog en riktigt bra skiva det här trots allt, han känner sig i alla fall nöjd med sin del.

Tom Kaulitz  är långt borta i tankarna trots att han försöker vara här och nu. Vet att de måste sätta den här låten idag, för imorgon måste de bli färdiga med en till. De är inne i mars månad och de har redan skjutit på albumet alldeles för länge. Stressen gnager sönder honom under ytan, men han är ganska omedveten om dess sylvassa tänder. Istället är det andra tankar som gnager hans medvetande. Oro och den där fruktansvärda känslan av hjälplöshet som han associerar med den där tiden då han inte kunde göra något för att påverka världen som föll samman runt om honom. Det är fyra år sedan den världen började pusslas ihop igen. Men varje dag finns oron där för att något eller någon ska trampa på pusslet och krossa bitarna.

Han vet att han är starkare nu. Mycket starkare, att han är en helt annan människa. Ändå tynger den här dagen ner honom. Trots att den borde representera lyckan över att vara fri från det där livet, från de där tankarna, det där sättet att se verkligheten på. Men den representerar annat också. Allt det som han har lämnat bakom sig. Allt det som fortfarande gör ont de få gånger han tillåter sig själv att tänka på det. Henne till exempel, han undrar hur det gått för henne. Kanske är hon död? Hon var hans bästa vän men det var en giftig vänskap, han var tvungen att vända henne ryggen annars hade han knappast levt idag. Bill vet det, men det gör fortfarande ont.

Han ser upp, möter sin tvillingbrors oroliga blick, ler svagt och vet att leendet inte riktigt når ögonen. Tom vet ändå, vet hur han mår och vad han tänker, de har blivit bättre på det nu, att läsa av varandra. De var bra på det när de var yngre men sen kom Bills sjukdom i vägen, ställde sig som en betongmur mellan dem. Så att bandet mellan dem nästan brast. Men nu är han frisk och just idag är det exakt fyra år sedan han tog det första steget mot tillfrisknande. Det är något att fira och fira ska de, bara de blir klara med den här låten. Han stirrar otåligt på trummisen som lugnt möter hans blick, Gustav Schäfer tar sin tid. Det är väl egentligen så det ska vara tänker Bill och lutar sig suckandes tillbaka i stolen, allt ska bli perfekt och då måste det få ta lite tid. Men otåligheten, den taggiga känslan av att aldrig få stanna upp, sitta still, fastna - lever fortfarande kvar i honom och får hans ena fot att rycka till då och då. Det går inte att kontrollera allt.