Kapitel 1: Röda spår i snön
Himlen var mörk den dagen, eller det kanske bara var så han mindes den så här i efterhand. Han hade varit på väg hem från skolan när hans mobiltelefon ringt, intet ont anandes hade han svarat. Det hade blivit hans livs jobbigaste telefonsamtal. Den dagen hade hatet väckts inom honom, det hat som nu brann så hett och slukade alla andra känslor. Den dagen hade en del av honom dött, den dagen hade de dödat en del av honom. Den viktigaste personen i hans liv hade de tagit ifrån honom och han hade blivit tvungen att förlika sig med tanken på att hans lillasyster aldrig mer skulle vara lycklig. Hon skulle aldrig mer vara något alls, och det var deras fel. Han visste det lika säkert som att han visste att detta inte bara förstört hans familj, utan också rubbat all sorts trygghet han någonsin haft i detta liv.
Fredrik hade varit 16 år gammal den dagen då hans lillasyster Freja hittats död på sitt rum, det hade varit eftermiddag och mamman hade kommit hem från jobbet för att finna sin dotter blödandes på golvet. Hon hade vetat vad hon gjorde, den fjortonåriga flickan för hon hade skurit precis där livet lättast skulle rinna ut. Hur länge hon legat där visste ingen, men bredvid henne på den blodfläckade mattan låg hennes dagbok och i den en mängd brev som hon skrivit. Allt omhändertogs av polisen. Det hade även hela hennes cd-samling med Tokio Hotel, som också legat på mattan, blod hade fläckat häftena med texter som hon tagit ur fodralen. Intorkade fläckar av tårar och blod. Mamman hade inte ens rört vid sin dotter, hon hade inte skrikit, hon hade bara lämnat rummet och ringt polisen. Låtit dem ta allt det som tillhört flickan, låtit dem flytta kroppen och sedan ringt sin man som befann sig i Shanghai på affärsresa. Efter det hade hon ringt sin son, när klockan på väggen i köket visade att han borde vara på väg hem från skolan. Först då hade hon gråtit. Utanför fönstret föll snön.
2008-05-23 Oberhausen.
De hade varit där ett par dagar innan själva galan skulle äga rum, Comet Awards än av de viktigaste musikgalorna i Tyskland och anordnades av kanalen VIVA. Fredrik Litsch hade sovit i tält tillsammans med sina kumpaner, de var hela medlemmar i en grupp kallad A.T.H.D med andra ord Anti Tokio Hotel Deutschland. Fredrik hade gått med i gruppen ca två år tidigare, nära ett halvår efter sin lillasysters självmord. Det hade för honom varit ett självklart val, eftersom han instinktivt visste i djupet av sitt hjärta att Tokio Hotel orsakat Frejas död. Hon hade varit ett fan ända sedan bandets start, hon hade älskat dem mer än någon annan Fredrik någonsin stött på i alla fall. Att hon älskat Tokio Hotel, betydde inget för honom längre, de hade tagit hennes liv och då spelade det ingen roll om hon än gång älskat dem. Eller om hon fortfarande hade älskat dem när hon stulit kniven från lådan i köket och snittat upp sina handleder medan hon lyssnat på deras musik. Det var ändå deras fel, de hade förstört allt för henne och för alla i hennes närhet. Fredrik var fast besluten att straffa dem.
Han hade varit den som hämtat Frejas saker hos polisen när de var färdiga med dem. Fortfarande intorkat blod, de hade inte rengjort vare sig dagboken eller cd-fodralen. Fredrik visste att hans föräldrar aldrig skulle orka se sakerna så han lade dem i en låda i sitt rum, lådan knuffade han in under sin säng. Ibland om kvällarna tog han fram den, han lade fram dagboken men han öppnade den aldrig. Han lade fram cd-fodralen, men han rörde dem aldrig mer än att han plockade fram dem. Fredrik vill riva sönder dem ibland, när han fylldes av hat och ilska men av någon anledning lät han alltid bli. Alla visste varför Freja dött, hon hade varit emo, hon hade dragits in den livsstil som bland annat gick ut på att lyssna på Tokio Hotel och använda kajal av den svartaste nyans. Att hon varit lycklig, i alla fall fram till de sista månaderna av sitt liv, förträngde alla.
När de var på röda mattan, då skulle de slå till. Planen hade inte gått i stöpet, hälften av gänget hade stoppats redan innan de lyckats ta sig in på området. Fredrik hade kommit bort från de övriga som också lyckats ta sig in. Han stod nu längst fram, i hoptryckt en massa skrikande fangirls. Han kände hatet stiga inom sig, han hatade dessa fans, men kände nålsticket i hjärtat när han påmindes om att Freja varit precis som dem. Det gjorde att han hatade dem ännu mer. Smärtan var fortfarande så rå inom honom, som ett köttsår i hans hjärta där hans syster en gång bott och såret skulle aldrig läka. Han såg sig omkring, ett öronbedövande skrik bröt ut och han lade märke till att Tokio Hotel entrat röda mattan. Fredrik fäste sin blick först på vakterna som gick på var sida om dem, sedan lät han blicken vandra över de andra. Då hände, det som aldrig fick hända, under de gånger han varit med på aktioner där Tokio Hotel medverkat hade han aldrig låtit detta ske, hans blick möttes av någon annans. Hans blick möttes Bill Kaulitz, och plötsligt kunde Fredrik inte andas. Tjejerna tryckte plötsligt på så hårt bakifrån att staketet som Fredrik lutat sig mot brakade samman och han föll handlös framåt.
Det snurrade runt i huvudet, Fredrik kände hur han föll men fastän han borde ha landat på marken kändes det som om han fortsatte falla, ner genom jorden. Han såg sin syster, hennes blonda hår och ljusblå ögon när hon var fem år, hennes svarta lockar och svarta ögon när hon var tolv. Hennes sönderskurna handleder, allt det röda blodet som tillslut tycktes täcka hela hans synfält. Plötsligt, kände han hur någon lyfte upp honom, som om han varit lätt som en fjäder. Han kände sig bli buren men visste inte av vem, förgäves försökte han öppna sina ögon.
När Fredrik tillslut lyckades få huvudet att sluta snurra och ögonen att öppnas låg han på en soffa i något som liknande en backstage loge. Med uppspärrade ögon, skräckslaget bultande hjärta, såg han rakt upp på sina fiender. Han var i Tokio Hotels loge.
– Du har gjort dig illa, en röst som var mörkare än han mindes den, det berodde kanske på operationen som han visste att Bill Kaulitz tvingats genomgå. Hur känns det?
– Jag vill härifrån, sade han och försökte få sin darrande röst att låta hård och hatisk.
– Du kan ha fått en hjärnskakning, sade Bill lugnt. Så du ska ligga stilla ett tag till.
Fredrik reste sig hastigt upp, på trots men föll tillbaka mot kudden när det snurrade alltför hysteriskt.
- Är du ett fan? Nu var det Tom som pratade, Bills tvillingbror, äldre än sångaren med endast tio minuter.
Att Fredrik visste allt detta var inget han var stolt över, men Frejas besatthet måste ha smittat av sig på honom medan hon fortfarande var i livet. När hon dött hade den övergått i hans besatthet av att skada dem hon en gång älskat.
– Nej, nu var det inte svårt att få orden att drypa av hatet.
Det bara bubblade upp inom honom, ilskan över att den här killen med dreadlocks som inte var mycket äldre än han själv ens hade mage att fråga något sådant.
- Varför är du här då? Bill igen.
De övriga två stod bara där och spände blickarna i honom, Georg och Gustav hette dem.
- För att, Fredrik lyfte lite på överkroppen igen, det snurrade mindre nu så han satte sig upp. För att jag hatar er, för att ni dödade min syster.
Nu mötte han deras blickar, utan rädsla, full av hat och stolthet över att han äntligen fick chansen att tala om för dem att de förstört hans liv.
De stirrade chockat tillbaka på honom, ingen av dem reagerade ens när Fredrik reste på sig och lämnade rummet. Han kanske inte lyckats genomföra den planerade anti-fan aktionen, men han hade fått sagt några sanningens ord till de han hatade som mest. Förhoppningsvis hade hans ord orsakat dem lite av den smärta han gick omkring med dag ut och dag in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar