Papperstunna tankar - Del 3 (mars 2010 - juni 2010)

Is there anybody laughing
To kill the pain

September 2009

Att gråta på tåg är inget som jag rekommenderar. Känslan av att vara sårbar, utelämnad, totalt och ofrånkomligt ensam. Den känslan är överväldigande. Hur är vi människor funtade egentligen? Man delar tågvagn med andra människor. Människor delar dagligen tågvagn med andra människor. Vare sig det rör sig om kortare eller längre resor så delar vi utrymme och syre. Så sitter en flicka i en tågvagn och gråter och människorna runt om henne tar ingen notis. Eller de tar notis, de kastar små nervösa ögonkast mot henne, eller suckar ohörbart. Som att de tänker, jaha vad nu då. Kan hon inte skärpa sig. Vad skulle kunna vara så farligt att hon måste sitta här, just nu, inför oss – och gråta.

Det måste inte vara farligt, kan vara något så fånigt som att hon klivit på fel tåg. Ett tåg som har samma slutdestination men resan tar tre timmar istället för två. Fånigt men ändå värt att gråta över. Särskilt när hon precis har sagt farväl till sin mamma på tågstationen, en mamma som kämpade mot gråten. Särskilt när hon sitter med resväskan full av saker som givits till henne i all välmening av samma mamma, och den mammans mamma. Dessutom plastpåsar som är fyllda med mer omtanke, kärlek och längtan. Som godis, ostbågar och läsk. Men man kan inte äta eller dricka när halsen är full av tårar. Då måste man gråta. Även om man sitter på ett tåg.

Jag kom till slutdestinationen, jag svalde gråten tillsammans med ostbågarna, men jag kommer aldrig att glömma den resan. Den känslan i bröstkorgen som då och då kommer tillbaka. Känslan av att något rivs itu, hur något i mitt bröst slits i två delar. Hur den ena delen följer med mig men den andra delen stannar kvar där, hos min familj. Det kallas att bli vuxen, det kallas att prova sina egna vingar. Att bygga upp sitt eget liv, separat från deras. Det gör ont, men jag måste tro att det är värt smärtan.

Att gråta, finns det ett tillstånd som är mer självutlämnande än när vi gråter? Själv har jag aldrig tyckt om att gråta, alltid försökt undvika det så länge som möjligt. Kan säkert göra att jag uppfattas som kallhjärtad. Men även jag har bristpunkter, och då kan jag omöjligt sluta istället. Har utvecklat en förmåga att gråta tyst, gärna med huvudet nedtryckt i en mjuk kudde. Varför är det skamligt att gråta? Varför känner jag mig som den minsta personen i hela världen när jag gråter? Det känns som att en rad fotografer står framför mig och avfyrar sina fotoblixtrar, sedan kommer en hel värld se mitt hopskrynklade ansikte när jag patetiskt snyftar över något som för andra människor är så oväsentligt och fånigt.

Tänker på bandet hela dagarna, funderar på att skriva brev till dem, men ännu har det inte blivit av. Nu är det väl inte så konstigt kanske, att jag tänker på dem ständigt, när jag är så pass engagerad i dem som jag är. Om man har en hemsida dedikerad till en viss grupp människor, då är det oundvikligt att man spenderar mycken av sin vakna tid åt att tänka på, prata om, läsa om eller lyssna på just de människorna. Jag tänker på dem i alla möjliga situationer. Skulle vilja se dem bowla, gå ut och dansa på någon sunkig nattklubb här i stan – där ingen ändå vet vilka de är. Se dem spela basket, äta min mammas underbara päron paj som smakar allra bäst en varm dag i juni tillsammans med lite vaniljglass och ett stort glas hemmagjord hallonsaft.

 Men att se dem gråta? Aldrig. Mitt hjärta skulle brista. Jag skulle inte kunna hålla mina händer i styr, mina armar skulle behöva omfamna, trösta. Har hört att kroppsvärme och kramar ska vara bra tröst. Tror det är instinktivt så jag skulle känna, skulle vilja bidra med det lilla jag kan.

Undrar om de också gråter i kudden, när ingen hör och ser. Kan tänka mig att Tom gör det, kan tänka mig att han inte ens vill att Bill ska märka det. Kan också tänka mig att Bill gör det, men att han hellre använder sin brors t-shirt att gråta emot än en kudde. Fast vad vet jag. Det kanske är tvärtom.  Egentligen vet jag ingenting om dem men jag kan tänka mig att det finns vissa tårar som man inte ens vill dela med sin tvillingbror. Det finns tårar som kommer från en plats för mörk och förstörd för att någon annan ska kunna förstå den, för att man ska vilja utsätta någon annan för den platsen.

Tårar är saltvatten som kroppen på något sätt lyckas producera, när man känner något. Tårar är varma också. De torkar fort, fortare än vanligt vatten. Lämnar en sträv yta efter sig på kinder som innan var mjuka. Det finns de som gråter när de är glada. Har aldrig förstått det, det gör ont att gråta, så varför utsätta sig själv för det mer än absolut nödvändigt? Är jag glad vill jag le, skratta, bara vara i den stunden. Inte snyfta och hulka och känna det som att bröstkorgen ska explodera. Min mamma kan gråta när hon är arg, tror inte hon är medveten om det själv men hennes ilska blir så mycket mer effektfull då. Mamma är arg på mig, mamma gråter. Det leder direkt tankarna till; mamma är ledsen, mamma är besviken på mig. Vilket alltid leder till ett förlåt från min sida och ett taffligt försök till en kram.

Jag tycker inte om tårar. Jag tycker inte om kramar. Känner mig kvävd i en kram, instängd. Det känns så onaturligt att vi ska ta på varandra. Kroppsvärme och tröst, det funkar inte på mig. Ändå är det min instinkt när det gäller någon annan, att om jag kan göra något för att trösta så gör jag det, även om det innebär att jag måste krama. Mina kramar är allt annat än mysiga, de är hårda, snabba, obekväma. Men de finns där i alla fall som ett tecken på att jag vill trösta, ställa allt till rätta. Säga förlåt. För visst är det alltid jag som gjort fel. Jag som hade kunnat göra något annorlunda. Skulle någon av killarna i Tokio Hotel stå framför mig och gråta, skulle jag reagera på samma sätt. Instinktivt; krama, trösta, be om förlåtelse – ta på mig deras smärta.

Bilden i spegeln ljuger - Kapitel 3 (december 2008/januari 2009)

Kapitel 3: Skuld och skam

Det började som en känsla i magen, en känsla av att något var fel. Sedan hade det fortsatt med att känslan spred sig så långt som ut i fingertopparna, vilket nästan fått dem att domna bort och därmed tvingat Tom Kaulitz att koncentrera sig ännu hårdare för att träffa de rätta noterna när de stod på scenen. Känslan var av en obehaglig art. Det var svårt att precisera närmare än så. Han visste bara att han aldrig känt så förut. Eller det var inte helt sant, han hade känt så vid ett tidigare tillfälle. När deras pappa lämnade dem. Känslan var för stor för hans kropp, därför tryckte den på så våldsamt, gjorde att han fick ont i magen och huvudet.

Det som känslan gjorde var att den fick honom att känna sig ful, inte bara till utseendet utan hela vägen från utsidan och in. I jämförelse med andra kände han sig fet och klumpig, likaväl som taktlös, smaklös och vulgär. Det var en spiral som bara fortsatte nedåt, han kunde inte bryta cirkeln. Varje konsert, varje intervju, varje gång hans fingrar tvingade sig själva till att röra sig över strängarna på gitarren för att få fram samma toner som förra året så var det för fansens skull. Det som tillslut blev omöjligt för honom var känslan av hat som växte, mot fansen. Hatet, avskyn inför de som han var skyldig så mycket. Skuldkänslorna slukade upp det sista av den sanna Tom som fanns kvar.

Droppen som fick bägaren att rinna över, katalysatorn, den första vindpusten som tillslut fällde tornet, kom den där kvällen. De hade vunnit stort på VMA, sitt första riktigt internationella pris. EMA året innan hade visserligen det också varit en stor framgång och internationellt det med, men det låg ändå ett slags magiskt skimmer över att vinna på den amerikanska galan. Ett slags kvitto på allt slit, allt hårt arbete de hade lagt ner där på andra sidan Atlanten.

Tom var lycklig. Nej. Tom var så nära lycklig han kunde komma, ändå befann han sig mil ifrån det himmelrike som han borde besöka. De andra tre svävade på moln och efterfesten var succé på succé när stora internationellt erkända artister ville byta några ord med de nya stjärnskotten i Tokio Hotel. Tom drack mycket, antagligen mer än han borde. Det hade blivit en ful ovana, att när tillfälle gavs bli så full som han fysiskt kunde klara av. Ett sätt för honom att fly från verkligheten. Precis som han gärna flydde in på toaletten efter måltiderna för att göra sig av med den överflödiga maten, eller hur han gärna flydde in i sig själv genom att låta gitarrens strängar skära medvetna sår i hans fingrar. Små, små, betydelsebärande detaljer som ingen lade märke till. Små steg på vägen mot inre massförstörelse.

Den kvällen föll muren sönder. Den kvällen gick allt överstyr. Det värsta var att ingen visste, ingen såg och ingen ville veta. Tom hade gått från festen med tre tjejer. De var inte amerikanskor, men de hade låtsats vara det. Tom hade varit för full för att lägga märke till deras brytning. Detta var tyska fans. Detta var inte vilka tyska fans som helst. De var förföljare. De var den typen av fans som Tokio Hotel var rädda för, som bidragit till att de ökat på sin säkerhet de senaste åren. Och Tom hade följt med dem.

Vad som sedan hände, hade varit spiken i kistan för honom. På berget av självförakt som han byggt de senaste månaderna, lades nu ett riktigt trauma. Ett trauma som han var ensam att bära.

Jag vet inte hur jag ska kunna prata. Min mun känns torr och huvudet gör ont
Jag lovar att jag lyssnar, dina sår är mina sår, jag ska höra om så mina öron faller av
Jag vet inte hur jag ska orka, bryta isen, tala ut
Jag lovar jag ska torka, varje tår tills de tar slut
Jag vet inte om jag kan klara, att blotta mig totalt
Jag lovar jag ska vara, här när allt är klart

De var inte vana vid att tala med varandra. Inte på det här sättet. Så nakna inför varandras ögon. Med en äkta sanning emellan dem. Så svårt att ta på prden, fånga in dem och släppa ut dem. På rätt plats, vid rätt tillfälle. Bill var van vid att svälja, varje lögn som Tom spottade ut. Van vid att aldrig ifrågasätta. Tom var van vid att dölja. Allt som kanske kunde skada. De trodde att de kände varandra bättre än några andra. Kanske hade de fel. Nu fanns i alla fall chansen att repararer allt, Bill var villig att försöka. Tom var som trasdockan i skyltfönstret, som hängde med sitt huvud, livlös och villig att följa den som drog dess arm. Bill drog i armen. Tom följde.

- Vad vill du höra först? frågade Tom, uppgivet, resignerat.
- Det värsta.
Bill behövde inte ens tänka innan han svarade. Det värsta måste sägas först, det värsta måste ut. Gör det snabbt så går det över fortare, dra bort plåstret i en hastig rörelse så kommer smärtan ebba ut.
- Jag blev våldtagen.

Luften frös till is. För att sedan explodera i ett hundratal klara färger, Bill trodde att världen stod i brand. Inget fanns och allt fanns. Han förstod inte ett ord och han förstod allt. Inombords satt två små pojkar och skrek så högt att all världens glasrutor pulveriserades. De båda rösterna tappades bort i varandra, ingen kunde svara på vem som skrikit högst.

- Det var efter VMAs. Jag gick därifrån före er.
- Du gick med några tjejer, du sa de var från New York?
- Jag hade fel.
Tom stirrade på sina fötter, stora, fula fötter. Vägrade möta sin broders blick. Blickar säger mer än tusen ord och Tom ville inte klandra, trots att han visste att det fanns en dom att fälla. Han klandrade Bill för det som hänt, i alla fall en liten bit av honom gjorde det. Samma del som avskydde Bill för att han inget sätt tidigare.

För att han inte hade märkt att Tom tappat färg och form, hur plåstren på fingertopparna blivit fler.
- Det var Hamburg tjejer.
Tystnad, Bill glömde bort att andas och bröt tystnaden genom att kippa efter luft.
- Nej…
Han kved och knep ihop ögonen som för att stänga ute sanningen, det fanns inget annat kvar att göra. Hamburg tjejer. Röda varningslampor blinkade bakom de stängda ögonlocken, det fanns en grupp av fans från Hamburg som var farliga. Rent ut sagt livsfarliga, för man visste aldrig vart man hade dem.
- Vad gjorde de?
- De tog mig till sitt hotell.
- Och de våldtog dig?

Bill hade svårt att se det framför sig. Svårt att se hur tre tjejer skulle kunna våldta hans bror, Tom var aldrig den som tackade nej till sex, och ju fler tjejer desto bättre. Åtminstone var det den image han ville visa, Bill motstod en impuls att sparka sig själv på smalbenet när han insåg att han ännu en gång fallit i fällan av att köpa broderns image och blunda för sanningen.
- De började. Jag trodde att jag ville, jag var livrädd för vad de kunde göra när jag väl insåg vilka de var. Men i början trodde jag att jag vill. Tills de band fast mig.
Tårar trillade sakta ner för Toms redan våta kinder. Bill lät sina fingrar, som fortfarande var kalla av vinterns bitande kyla, torka bort dem med en lätt rörelse, helt automatisk, utan eftertanke.
- Sedan kom han.
- Han? Tom, vad hände egentligen?
Tom kunde inte säga mer, han bar för mycket gråt inom sig så Bill kunde inte göra annat än att ta honom i sin famn och låta honom gråta. Allt medan han själv kände paniken krypa längre och längre upp över ryggraden. Han visste inte ens om han ville veta mer, instinktivt kände han att han verkligen inte behövde höra mer nu. Men han visste att Tom behövde prata, och att inte ens hälften var sagt.

”Tänd eld på dina tankar
Med dina svarta tysta tårar
Och vi vet och du vet allt tar slut
Du ger oss kalla kårar
Med dina svarta tysta tårar
Och vi vet alla vet allt tar slut
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv.... ”
Kent / Dom Som Försvann

Der Schnee Fält Einsam - Kapitel 3 (Maj 2008/November 2008)

Kapitel 3: Om idag inte var en ändlös landsväg

Fredrik och Freja, storebror och lillasyster, två av samma sort. Sammanflätade fingrar, Fredriks första dag i skolan, ”lämna mig inte ensam, jag måste gå du får vara kvar hemma”. Två år senare, sammanflätade fingrar, Frejas första dag i skolan,” nu är vi aldrig mer åtskilda, du skyddar mig storebror.” Skolavslutningar som passerar som en film för minnets öga, den sista skolavslutningen tillsammans. Fredrik slutade åttan, Freja sexan.”Nästa år ska du bort från mig igen”, lillasysterns oro att mista broderns beskydd. ”Nu ska du börja på högstadiet, du är en stor flicka, du kommer inte att behöva mig. Vi har ett sista år innan dess.” Inte hade de vetat att de inte skulle få uppleva en till skolavslutning tillsammans, att Fredrik skulle gå ut högstadiet utan sin lillasysters hand i sin. Att livet skulle gå sönder, att varje liten bit av existens skulle spricka.

2008-05-30 Berlin

Imorgon skulle Tokio Hotel återuppta sin 1000 Hotels Tour i Europa efter uppehåll på grund av sångaren Bill Kaulitz stämbands operation och en kort promotion turné i nord Amerika. Det var fredag kväll och Fredrik Litsch lekte martyr. Det var en lek, som han ägnade sig åt ibland i sin ensamhet. Den gick ut på att pina sig igenom klipp på youtube med Tokio Hotel. I vissa fall satt han och rös av njutning, som när han råkade komma över det klipp från konserten i Marseille där de blivit tvungen att avbryta konserten och kvinnan som kommit upp på scenen för att förklara det för de hysteriska franska flickorna hade använt det franska ordet för flicka när hon benämnde Bill. Han kände fann också en känsla av välbehag i att se klipp från den tidigare planerade och inte förrän in i det sista inställda konserten i Portugal där fansen befann sig i arenan och alla i bandet utom den helige sångaren tvingades ut på scenen för att förklara för de besvikna massorna. Ibland hånskrattade han till och med. Idag, mådde han bara illa. 

Han hade trott att den gnagande tomhetskänslan skulle försvinna om han fick glädje sig åt Tokio Hotels olycka, istället hade han bara känt en stor smärta gräva sig fram ur hans hjärta när han för säkert hundrade gången tittade på presskonferensen från den inställda Portugal konserten. Varför värkte det i honom när han såg det den här gången? Fredrik kände det som om en liten hand lagt sig runt hans hjärta, då och då kramade handen åt, då ville han nästan kvida. Det var Frejas fingrar, han kände det. Han kunde nästan höra hennes viskningar, kanske skulle han förstå vad hon ville om han bara ansträngde sig tillräckligt för att verkligen lyssna.

Det hade inte gått längre, han hade försökt titta på videos från Comet Awards, men det hade bara fått det att svindla för ögonen på honom, han hade snubblat över veckans avsnitt av Tokio Hotel TV där avsnittet fokuserat på Comet, när han sett en av de svarta skinnsofforna i Tokio hotells loge som han visste att han legat på så blev det för mycket och hans mage hade använts ut och in. När Fredrik legat utslagen över toalettsitsen och trott att han skulle kräkas upp sina inälvor, hade han hört Frejas röst tydligare än någonsin.  Vad håller du på med brorsan? Du gör illa mig, ditt hat river upp såren i mina armar på nytt. Skärp dig, jag finns kvar hos dig, hör du mig inte?

I samma stad…

–        Flyget går klockan 6.30 imorgon bitti så försök få lite sömn, det hade upprepats av Tokio Hotels säkerhetschef Saki Pelka hela dagen.

Fanns det något att säga om denna man så var det hans känsla för ordning, reda och punktlighet – alla tre var element som han ansåg var livsviktiga för att bibehålla bandets säkerhet.

–        Vi vet, Bill log mot honom. Borde du inte också sova, nu kanske?

–        Ni vill ha bort mig härifrån så ni kan göra något skumt, tror ni inte att jag vet det? Varför kom annars Georg och Gustav inramlandes här igår kväll, när de egentligen inte skulle ha anlänt till Berlin förrän idag?

–        För att vi saknade våra bästigaste vänner, Georg hade dykt upp bakom Bills rygg, såg nu Saki i ögonen och flinade pillemariskt.

–        Jag har ögonen på er, säkerhetschefen suckade, han var trött och det hade varit en lång dag.

Inte nog med att de två medlemmarna ur bandet vars namn båda började på bokstaven G beslutat sig för att dyka upp alldeles för tidigt och sabba schemat och orsakat mer arbeta för honom och hans team, Bill hade också varit på shoppinghumör och att ta ut honom på shoppingrunda var inte det lättaste uppdraget. Ännu värre hade det blivit när det visat sig att hela bandet velat följa med. Som den professionella man han var hade Saki givetvis lyckats ordna upp det hela, men nu var timmen sen och hans tålamod hade runnit ut. Så utan att säga mer lämnade han tvillingarnas lägenhet för att bege sig till hotellet där hela Tokio Hotels crew bott under de få dagarna som de hade tillbringat i Berlin.

-          Äntligen, jag trodde aldrig att han skulle gå, Toms röst hördes inifrån vardagsrummet. Kom hit nu och kolla jag tror att jag har hittat något!

Tom Kaulitz hade suttit med sin laptop uppslagen hela kvällen medan de andra spelade tevespel, så fort Saki eller någon av de andra som droppat in under kvällen för att titta till dem hade försökt se vad han sysslade med så hade han bara slängt fram sitt säkraste kort och slagit upp en sida med gratis porr, det hade fått dem alla att vända bort blicken fortare än Bill skulle hinna säga scheisse.

Det Tom egentligen gjort, var att han sökt runt efter hemsidor där anti Tokio Hotel fans höll till, genom att han funnit den internationella organisationen Anti Tokio Hotel Fans International också kallat A.T.H.I så hade han snart funnit den tyska underorganisationen. Efter att ha läst igenom deras sida hade han förstått att de egentligen varit grundarna, och att det var samma site administratörer för den tyska hemsidan som för den internationella. Först när han lyckats hitta en sida med alla medlemmar hade han funnit sig själv öga mot öga med killen som fallit rakt in i deras liv när fansen pressat honom genom stängslet och ut på röda mattan förra veckan på Comet galan.

–        Han heter Fredrik, sade Bill andlöst när Tom visat honom och de andra. Fredrik Litsch och han är hedersmedlem i A. T. H. D.

–        Här finns hans adress också, sade Gustav som också kände sig en aning tom på luft.

De hade förstått att killen var ett anti fan, men hedersmedlem? Innan denna kväll hade Tokio Hotel inte ens vetat om att det fanns en organiserad motståndsrörelse mot dem och deras musik. Upptäckten var aningen skrämmande.

Kein Zurück/Dann sind wir endlich frei - Kapitel 3 (november 2007-maj 2008)

Kapitel 3 : De som skyldiga äro

Händelser i ett liv är vad som formar människorna, vad som formar både den stund som skildras och den framtid den leder till. Vi är alla sammanlänkade, osynliga trådar binder samman tusentals människoliv. Ibland drar någon i trådarna så att vi närmar oss varandra, så att två som aldrig vetat om varandras existens plötsligt påverkar varandras liv.

Det låg som ett skimmer över den kvällen, när Nadja äntligen lämnade sjukhuset bakom sig för att bege sig hemåt. Mörkret omfamnade henne men den kalla kvällen gjorde det möjligt för stjärnor att titta fram och tillsammans med gatlyktor lysa upp vägen.  På parkeringen utanför sjukhuset stod hennes gröna Toyota precis där hon lämnat den samma morgon, bilen var ny och inköpt bara två dagar tidigare, samma dag som hon landat i Tyskland.

 Nadja tyckte om sin nya bil, hon hade alltid föredragit att köra Toyotor, och det var något tryggt i att kunna köra samma sorts bil som hon brukat göra hemma nu när hon befann sig i ett främmande land.Medan hon körde längs de små gatorna i Berlin tänkte hon på den händelserika och rent av chockerande dagen hon just genomlevt.

Efter att hon kommit ner från avdelningen för gravt störda patienter, hade Nadja försökt leta rätt på Dr Sonnenschein för att delge henne de upptäckter som hon gjort under den korta tid hon spenderat med den mystiska mannen som nu var hennes patient. Tillslut hittade hon sin överordnande i ett rum där sjukhuset förvarade mediciner.

 -          Dr Leander, hur gick det med patienten?

Dr Sonnenschein log ett brett leende som ändå inte riktigt lyckades nå hela vägen upp till hennes ihärdigt stirrande ögon.

-          Bättre än förväntat, men Dr Sonnenschein..

-          Du kan kalla mig Hedwig, men bara när sköterskorna inte hör, den här gången såg leendet mer äkta ut.

-          Ja, men då får du kalla mig Nadja.

-          Visst Nadja, vad funderar du på?

-          Jo, jag tror att jag kan identifiera patienten

Dr Sonnenscheins leende byttes till förvåning, hon såg nästan lite förskräckt ut. Några gånger öppnades hennes mun, som om hon försökte säga någonting men inga ord kom ut. Nadja log och kände sig plötsligt väldigt lugn, fjärilarna som nyss bosatt sig i hennes mage tycktes ha flyttat ut igen.

–        Patientens namn är Bill Kaulitz, han var en av medlemmarna i det väldigt framgångsrika rockbandet Tokio Hotel som av okänd anledning lade ner sin verksamhet för åtta år sedan.

–        Vid samma tidpunkt som patienten lämnades på DKHs trappa, konstaterade Sonnenschein, Nadja nickade.

–        Precis, vad jag inte förstår är hur ingen på DKH kunde känna igen honom, då var han en av Tysklands mest kända och framgångsrika musiker.

Kvinnan framför Nadja såg medens väldigt trött ut och strök händerna efter sidan som om hon försökte få bort något smutsigt från sina fingrar, som förövrigt var de renaste och vitaste fingrar Nadja någonsin sett.

–        Jag hade i alla fall ingen aning om vem han var när han kom hit, sade hon tillslut. Men då var han redan så förändrad, kanske visste de på DKH redan från början vem han var. Vem vet hur de där människorna fungerar, de kanske fann mer nöje i att plåga en berömd sångare än de andra sjuka stackarna?

Dr Sonnenscheins svar hade skrämt henne, en stor känsla av obehag hade överrumplat henne och resten av dagen hade hon tyst sysslat med vad hon är blev tillsagd att göra. Nu var hon snart hemma, bilen smög in på gårdsplanen och hon parkerade. Det var en bra lägenhet som hon hade fått tag på, efter omständigheterna. Saken var den att hon hade blivit tvungen att så snabbt som möjligt skaffa sig ett boende, eftersom hon från den dagen hon blev erbjuden jobbet bara hade en vecka på sig att ordna med allt innan hon skulle börja.

För Nadja hade jobberbjudandet inte kunnat komma vid ett bättre tillfälle, hennes pappa hade just dött och det kändes därför skönt att lämna Sverige bakom sig. Hon lämnade också ett dåligt förhållande, mannen som varit hennes sambo i tre år hade nyligen övergett henne för en anan kvinna som han av misstag gjort gravid. Nej, i Sverige fanns inget som Nadja saknade, bara minnen.

       - Mamma, mamma vad gör du? Flickan står vid fönstret, hon ser sin mamma ute på balkongen, men mamman står och lutar sig alldeles för långt över kanten. Flickan är sex år och rädd, så väldigt rädd att mamma ska ramla över kanten och ner i asfalten.

-          Mamma kom in igen, det finns panik i flickans röst, fastän hon bara är sex år vet hon att något är fel med hennes mamma.

Vanliga mammor använder inte strykjärnet för att bränna hål på sin egen hud, vanliga mammor ställer sig inte framför körande bilar på en gata, vanliga mammor hänger sig inte med halva kroppen utanför kanten på en balkong.

Nadjas mamma hade varit psykiskt sjuk, och en dag hade hon inte bara lutat sig över kanten på balkongen, en dag hade hon fallit över. Eller kanske hade hon hoppat, ingen visste, Nadja hade varit det enda vittnet och hon hade bara varit åtta år. Ända sedan den dagen hade hon vetat vad hon ville göra med sitt liv, hon ville göra sjuka människor friska, hon ville inte att fler skulle sluta på samma sätt som hennes mamma gjort.

Det som gjorde mest ont, tänkte Nadja när hon äntligen kunde dra täcket över sin smala kropp, var ändå inte att mamma tog sitt liv. Det var att hon varit så sjuk att hon känt sig tvungen att göra det. När sedan Tokio Hotel kommit in i Nadjas liv hade det varit ett sätt för henne att kanalisera alla henne svarta tankar, för som tonåring hade Nadja varit full med sådana.

En sång som fortfarande kunde få henne att gråta, och som kunde återkomma i hennes drömmar där hon också såg sin mamma falla som en skadeskjuten fågel nerför balkongräcket, var Spring Nicht. En suck slapp ur henne, varför kunde drömmarna och tankarna inte lämna henne ifred? Extra smärtsamt var det ikväll, nu när hon hade fått Bill Kaulitz till patient. Hon kände det som en skyldighet, att fixa honom. Att göra honom frisk. Tokio Hotel hade alltid varit ett stöd för henne, en trygghet, en säker plats i allt kaos. Nu var Nadja tvungen att göra världen till en säker plats för Bill, hon var fast besluten att få honom att återvända till den här världen. Han behövdes fortfarande här.

Imorgon, tänkte hon innan sömnen slutligen vann kriget med hennes medvetande. Ska jag försöka prata med honom igen, men jag ska också försöka få tag på någon som kanske arbetade på DKH den dag han skrevs in där. Någon borde veta vem som lämnade av honom, och varför. Det är min skyldighet att ta reda på vad som hände.

Toxic - Kapitel 3 (juli 2008 - januari 2009)

Kapitel 3: On the edge

2004

Zooma in, se; flicka och pojke. Ta ett foto. Zooma in, zooma ut. Stäng av blixten, solen skiner utanför fönstret i den lilla lägenheten. Fönstret är dolt av stora svarta lakan. Solen kommer inte ända in. Ändå vet de att våren är här. Det är helg vilket innebär ledigt från skolan för pojken. Flickan går inte i skolan. Om ett år är de inte vänner längre.

Anna hostar. Så djupt och rosslande att Bill Kaulitz tror att själva ljudet ska slita sönder henne. Han sneglar oroligt åt hennes håll. Hon sitter på golvet, lutar sig mot soffan och bläddrar förstrött genom en tidning samtidigt som hon röker febrilt. En tidning där hon finns med i en annons för en kedja av skoaffärer som precis börjat ploppa upp lite här och var i Tyskland. Bill står vi fönstret, kikar ut bakom de svarta lakanen. Han vet att hennes ögon inte tål solljuset och att det är anledningen till att hon har lakanen. För det har hon berättat för honom. Hon berättar gärna saker för honom. Han tror på allt hon säger. Mest för att det är enklast så, det skulle krävas för mycket av honom att försöka gå till botten med den smygande känslan att hon är full av lögner. Lika full av dem som han själv är. Han har inte den energin. Han låter lakanet falla tillbaka igen, slå emot fönsterrutan, tyst. Bill borde inte vara här. Men det är inget han bryr sig i. Att bry sig kräver även det för mycket energi. Han segnar ner på golvet bredvid henne, tar cigaretten ur hennes hand och tar ett befriande bloss.

Fjorton år, vilket slöseri med tid. Vilket slöseri med liv. Han vet inte om han tänkt det eller sagt det högt, hon reagerade i vilket fall som helst inte. Sade han det högt så var det ändå inget hon inte hört förr. Ända sedan hans fjortonde födelsedag i september året innan, hade han upprepat samma mantra. Slöseri med tid, slöseri med liv. Bill ville inte leva så här. Det var bättre att inte leva alls än att leva så här. Men han orkade aldrig ta tag i de tankarna heller och det visste hon. Så hon reagerar inte. Och hon är den enda som visste. Hon är den enda som vet det mesta av det som pågick i hans huvud och i hans hjärta nu för tiden. De där hemma vet att något är på gång men han är övertygad om att de inte vet vad. Eller, de vet nog vad, för det syns säkert på honom. Men de vet inte hur allvarligt läget är. Ta lite mer mat, brukar hans mamma truga. Vill du dela på en chipspåse med mig, brukar hans tvillingbror säga. Alltid med oro i sina röster, panik undangömd bakom sina ögon. De vet inte att deras desperata försök att göda honom bara gör mer skada än nytta.

Det är skönt för honom att kunna fly hit. Här blir han inte dömd, här blir han förstådd. Lyssnad på. Även om det inte är så mycket respons alla gånger så mår han bra här.

- Vi måste hitta på något nytt, säger hon efter en stunds tystnad.

 Hostattacken har dött ut och hon har slagit ihop tidningen. Hon studerar hans ansikte, de sminkade ögonen – hon har lärt honom att lägga på kajalen precis så där, piercingen i ögonbrynet, det korta taggiga håret – hon har lärt honom stajla det precis så där. Det finns en slags ömhet mellan dem. Hon känner nästan någon slags modersinstinkt till den här unga pojken som så dedikerat hänger sig till hennes umgänge. Som om hon måste rädda honom, hjälpa honom. Ha det i åtanke, hon vill honom bara väl. Det hon tror är bra för henne själv tror hon även är bra för honom. Det är bara så att hennes föreställningar om vad som är bra, inte alls stämmer överens med vad som verkligen är bra.

- Vad skulle det vara?

Bill frågar uppriktigt nyfiken, så nyfiken som han orkar vara. Det är tre dagar sedan han senast åt. Han har lyckats undvika de gemensamma måltiderna den här veckan genom att påstå att han ätit i skolan och sedan skyndat sig hem till henne. Han är stolt över sig själv men också väldigt svag, en känsla som han faktiskt börjar bli ganska vad vid. Den överrumplar honom inte längre, han omfamnar och accepterar den istället. Den här ihåligheten.

Anna rätar på sig, sätter sig upp en aning rakare, försöker koncentrera sig på att sitta så. Fokusera på det hon ska säga, trots att kroppen inte riktigt vill. Hon är van vid att få tvinga sin kropp. På fotograferingar till exempel, lyda fotografen trots att tomheten äter upp henne. Hon har inte ätit på fem dagar och sist hon åt var det inte mer än en skorpa. Som hon sedan försökte kräkas upp. Det misslyckades, kroppen ville så förtvivlat gärna behålla den där skorpan att inget hon gjorde kunde förmå den att släppa taget. Det fick hon sådan panik över att Bill varit tvungen att hålla fast henne på golvet så att hon inte skulle få tag på en kniv och skära upp magen. Båda drack mycket vatten, för vatten innehöll inga kalorier och med vatten kunde man överleva.

- Jo, hon blinkar med sina feberblanka ögon. Försöker hålla dem öppna.

- Ja?

Han tar hennes hand, känner benen i hennes hand slå emot benen i hans egen. Ger en känsla av trygghet.

- Det finns sätt som vi inte har provat. Sätt som vi kan gå ner i vikt på.

Fanns det andra sätt? Bill lyssnar verkligen uppmärksamt nu. Han tror inte riktigt på sin familj när de säger att han blivit så smal, han tror inte riktigt på det ens när han kan känna sina egna ben mot hennes när de kramas. Vad man känner och vad man ser är två olika saker och han ser en tjock och ful pojke när han ser sig i spegeln.

- Vi provar det.

Anna har inte ens sagt vad det är och han har redan tackat ja. Hon ler.

Då fixar jag det. Känner några som kan fixa det vi behöver.

Bill ler han också, tänker att han kanske borde fråga vad det rör sig om men den tanken försvinner i smeten av andra bortglömda tankar som rinner runt i hans huvud. Ibland känns det som om hans hjärna har smält. Kanske borde han dricka lite mer vatten. Han reser på sig.

- Vatten? frågar han.

Hon nickar och han går in fram till diskbänken, har upp vatten i två glas.

Det visar sig vara ett vitt pulver. Med ett farligt namn; kokain. Två dagar senare visar hon det för honom när han smiter hem till henne direkt efter skolan, han har fortfarande inte ätit något. Femte dagen brukar vara en av de värsta, som längst har han klarat åtta dagar utan annat än vatten. Så han tar tacksamt emot när hon erbjuder. Trots att han vet att det var farligt. Knark är alltid farligt, även i sitt undernärda tillstånd förstår han det. Men det är så skönt. De gör som skådespelarna gör på film, rullar hennes 100 euro sedlar och får upp pulvret i näsan med hjälp av dem. Först känner han inget, sen bara frihet. Den obehagliga känslan försvinner. Den känsla som vill påminna honom om att han nog borde äta något.

Kokain är på många sätt en livräddare. Men den förhindrar att hans familj lägger sig i. Efter tio dagar utan mat kan han inte undvika dem längre och de tvingar honom att sitta med på en familjemiddag. Han äter så lite som möjligt utan att väcka för mycket misstanke. Sedan hoppas han kunna smita iväg och få ur sig det så fort de andra börjat pocka undan och diska. Men planen går i baklås när Georg Listing och Gustav Schäfer dök upp. De är vänner till Bill och hans tvillingbror Tom och de spelar i deras band.

Så är det dags för repetition, något som Bill helt glömt bort. Så maten blir kvar i magen. Och just när han står där och sjunger, och hör de andra tre spela i bakgrunden, så gör det honom inget. Det enda som kan få honom att sluta tänka på maten och besattheten av att gå ner i vikt, är musiken. När han befinner sig i musiken så känner han sig fri. Fri från sjukdomens grepp. Och fri från hennes grepp. De två blandads samman så att han inte kan skilja en från de andra. Anna och sjukdomen går hand i hand och han går sida vid sida med dem. Men när han befinner sig i replokalen spelar det ingen roll. Då går han hand i hand med musiken, med de vänner som delar hans brinnande passion. Och då står han rak i ryggen, trots sin utmärglade kropp och energin tycks aldrig ta slut. 

We are broken - Kapitel 3 (oktober 2007 - november 2007)

Del 3: Känner det är någonting på gång.

Heidi:

Det låg bara något alldeles underbart i luften när jag vaknade imorse, trots att jag vaknade utan att egentligen sovit särskilt mycket. Jag, hade nämligen tillsammans med ett gäng andra tjejer sovit utanför Bengans skivaffär i Stockholm, när jag kom hit igår eftermiddag var jag ändå inte den första på plats. Långt ifrån, men förvånande nog har alla varit schyssta mot mig. Det är en underbar känsla att vara bland människor som gillar samma sak som man själv gör, alla älskar vi Tokio Hotel. Jag är verkligen inte van vid att känna mig som del av en gemenskap, men jag gillar det.

Nu har vi hängt här ett tag, käkat lite, snackat en hel del. Seriöst, jag har snackat med folk… helt otroligt egentligen. Jag som aldrig säger ett ord för mycket om jag inte måste, det var några tjejer som ville ha hjälp med sin tyska, de hade skrivit ihop några rader på baksidan av ett kort och de tänkte ge kortet till Tokio Hotel. Sedan var det fler som bad om hjälp när de märkte att jag var så pass bra på språket. Det fanns faktiskt tjejer som hade ganska bra koll på allt det där, vilket jag tyckte var jättekul eftersom ingen i min tyska klass på skolan verkar bry sig det minsta i att få till det.

-          Heidi?

-          Ja..? En av tjejerna, som jag faktiskt kommit bäst överens med väckte mig ur mina tankar. Vad är det Isabelle?

-          Vad hade du tänkt göra efter signeringen, ska du åka direkt till Arlanda eller vad?`

Jag hade berättat för henne om mina planer att snarast möjligt ta mig ut ur Sverige.

-          Jag vet inte… först funderade jag på att ta tåget till Danmark och sedan hitta ett sätt att ta mig till Tyskland därifrån. Men har jag råd med en flygbiljett så kanske det är smartare, jag borde nog gå till en resebyrå och kolla upp det här så fort signeringen är över.

-          Mm, och jag kan följa med dig om du vill. Skulle det va så att det inte går nått bra flyg eller tåg idag som dn får plats på så kan du ju alltid sova hos mej inatt.

-          Skulle jag kunna det, nej men gud vad snäll du är, är det säkert det då?

-          Jorå, jag är ändå själv hemma, alltså om jag kunde skulle jag följa med dig till Tyskland, fatta vad roligt! Men jag fattar att du vill göra det själv och så, men du måste höra av dej till mej, så att jag vet att du lever åtminstone.

-          Javisst kan jag väl göra, men då måste jag få din mejladress.

-          Of course, har du en penna nånstans?

Så helt plötsligt hade jag fått Isabelles mejladress och i stort sett bestämt att jag skulle sova hos henne, inte visste jag att det var så enkelt att skaffa kompisar! Detta hann jag inte fundera särskilt mycket över eftersom en av tjejernas mamma precis hade kommit med en hel hög med pizzor som hon bjöd alla runt omkring på, jag blev tvungen att snabba mig för att få tag på en slice.

Tom:

 Om några minuter ska vi möta våra svenska fans för första gången, riktigt trevligt ska det bli, man har ju hört vissa saker om svenska brudar, hehe. Inte för att jag kommer ha tid till sådan förströelse...späckat schema som vanligt. Ska bli kul att se deras ansikten i alla fall, och ja... höra deras skrik. Det är faktiskt inte sant att alla tjejer låter lika, man kan faktiskt höra skillnad på dem beroende på vilket land de kommer från. Det tror i alla fall jag, eller det kanske har att göra med att alla har olika språk... Hm. Äh, orka tänka på sådant nu… Nu är det dags att leka rockstar!

Gustav:

Here we go again, skrikande fans utanför fönsterrutan, och massor av skivor att signera. Men jag älskar det, självklart, vem skulle inte älska det? Ibland är jag lite orolig att fansen kanske inte förstår hur mycket jag verkligen älskar det jag gör, och älskar dem… Jag menar… jag är väl inte den i bandet som säger mest. Nåja, ingen idé att fundera på det nu, det har jag ändå inte tid med, nu är det snart dags att spela svårflörtad igen.

Bill:

 Åh! Alla underbara fansen, äntligen får jag träffa dem igen. Synd bara att man knappt hinner prata så mycket alls med dem, de passerar liksom bara i revy. Skulle vilja ha lite mer personlig kontakt ibland, få höra vad de verkligen tycker om våra låtar, få höra om deras liv. Men sådant hinns ju aldrig med, det är någonting hala tiden. Inte för att jag klagar, detta är vad jag alltid har velat göra. Jaja, nu är det dags att ge sig ut i röran av underbara fangirls. Hihi... Undrar hur det känns att stå där ute och veta att snart får de se mej, sin största idol!

Georg:

Ännu en stad, ännu flera fans. Missförstå mig inte fel, jag är jätteglad. Överlycklig, men jag undrar bara… kan det här vara staden där Heidi finns? Jag undrar alltid det, men jag får nog aldrig någonsin veta, tänk om det faktiskt är så att hon är död? Nej, jag kan inte tro det, och jag kan inte fundera mer på det här nu, det har jag inte tid med. Nu ska jag bara gå ut där och låta adrenalinet och lyckoendorfinerna ta över. Jag ska bara låta fansens glädje smitta av sig på mig enkelt. Nu är det dags.

Papperstunna tankar - Del 2 (mars 2010 - juni 2010)

Februari 2010

Löven faller från träden om hösten, regndroppar faller från himlen, snöflingor lika så. Människor faller för varandra. Falling in love, faller in i kärlek med varandra. Men det är skönare att falla om man inte faller ensam. Två människor som faller för varandra, faller också med varandra. Det är aldrig bara en snöflinga som faller från en gråvit himmel en kall vinterdag, det är aldrig bara en regndroppe som faller från en mulen sky en gråtrist hösteftermiddag. Det löv som faller sist, som faller ensamt, det lövet värker mitt hjärta för.

Att falla är enkelt, att ta sig upp är dessvärre en betydligt svårare uppgift. Särskilt då man försöker göra det på ett sätt som ändå bevarar hedern. Som inte visar hur man egentligen känner, vad man tänker. Jag föll, bokstavligt talat den här gången. Premiärkväll och jag föll. Tror det syntes på mitt ansikte, tror det syntes i mina ögon, de där sekunderna innan jag tog mig på fötter. Tror paniken syntes. Jobbade sedan så hårt med att inte låtsas om den. Med att ge och ge och ge. Känns som det är allt jag gör. Ger. Jag mår som bäst när jag får ge.

När jag sover kan jag falla. Ni vet de där drömmarna, när man faller handlöst. Kanske ner för ett stup, eller så faller man bara, ner i något mörkt och obefintligt. Jag finner ro i de drömmarna. Det är frihet att få falla, fritt fall. Helt utan kontroll. Vet att min tvillingbror brukar drömma samma sak, vi brukar dela drömmar så som vi delar mycket. Men vi delar inte den reaktionen. Han tycker inte om att falla. Han finner frihet i rutiner. Sådan är han min bror, min andra halva, min totala motsats i så mycket. När han drömmer om att falla vaknar han kallsvettig. Kryper in till mig, till min säng. Somnar om. Snusar i mitt hår. Hans varma andedräkt kittlas men jag mår bra av den. Den helar mig lite. Att sova bredvid min bror helar mig lite. Det känns mindre ihåligt då. Den där platsen i bröstkorgen där hjärtat ska sitta, känns mindre tom då.

Ingen känsla i världen kan slå den av att stå på scenen och sjunga, en kväll när allt går som det ska, när varje ton sitter, när varje rörelse kommer som av sig själv, när publiken reagerar precis så som jag vill att den ska reagera. När jag är härskaren över mitt eget universum. Då mår jag bra.

Min bror och jag delar en buss. Det är bekvämt. Så bekvämt som livet på en buss kan bli förstås. Det är faktiskt enkelt att sova på en buss, särskilt om den rullar, rörelsen och det svaga ljudet av däck mot asfalt och vinden som slår mot fönsterrutorna – finns ingen bättre vaggvisa. Min bror somnar alltid med musik i öronen, som pumpas in via små hörlurar som knappt syns, men inte jag. Jag sover bäst när jag får lyssna på världen, världen på andra sidan bussens väggar.

Vi mår bättre nu. Det brukar vi konstatera under våra långa samtal i bussen. Efter tjugo år tillsammans på samma planet, tjugoett år tillsammans om man räknar tiden i livmodern, kunde man kanske tro att vi skulle ha slut på samtalsämnen. Men nej, snarare tvärtom. Livet har varit generöst mot oss på det sättet, vi har alltid något att prata om. Bra eller dåligt, det kan jag inte döma. På senaste tiden känns det tyvärr som det varit övervägande dåligt. Är därför vi ler mot varandra när vi konstaterar, det är bättre nu. När vi är ständigt i rörelse, nya städer fyllda med nya människor. Nya galningar också, givetvis, men just den biten känns ofrånkomlig. Det är något underligt avslappnande med det ändå, att veta att det är nya galningar varje dag istället för samma som man sett dag ut och dag in i buskarna utanför sitt hus. Undrar om det fortfarande finns några i buskarna där hemma, nu när vi är här.

Ännu en morgon, min frukost består av starkt kaffe och rostat bröd. Min brors är identisk med min. I vissa fall har vi fortfarande samma smak. Det ligger en hög på bordet, en hög med brev. Enda gången vi faktiskt hinner läsa lite av alla brev vi får är när vi tillringar de här många och långa timmarna på bussen. Våra vänner och kollegor har en hög brev i sin buss och vi har en hög i vår. Ibland byter vi brev med varandra. Vissa dagar öppnar vi inte ett enda brev, andra dagar känns det som att vi inte gör annat än läsa. Det är dagsformen som avgör. Orkar man med klagomål? Orkar man med att bli dyrkad? Olika humör passar olika typer av brev. Finns en trygghet i alla fall, i att veta att breven redan öppnats en gång. Lästs igenom, sedan valts ut. De som hamnar på vårt bord är utvalda. Så inget i dem ska kunna skada oss. Inte egentligen, men det där skiftar också i takt med humör. Vissa dagar gör alla brev ont. Andra dagar känner jag inget annat än likgiltighet.