“ Lost and so alone
Born but never known
Left all on their own
Forgotten children
We'll never hear a name
They carry all the blame
Too young to break the chains
Forgotten children”
Heidi:
Svaret på frågan om vart jag kommer ifrån, skulle kunna vara enkelt. En liten håla i Sverige, som heter Storvik. Saken är bara den, att svaret är mycket mer komplicerat än så…
Mitt namn är Heidi Josefsson, eller nja, mitt efternamn var något helt annat från början, men ända sedan jag var fem år har jag hetat Josefsson. Det var nämligen då jag blev adopterad från Tyskland. Enligt mina adoptivföräldrar besökte de ett barnhem i en förort till Berlin vintern 1994, där fick de syn på mig och bestämde sig genast för att ta hand om mig, Tydligen hade jag varit där hela mitt liv efter att min mamma dött när hon födde mig, och min pappa varit död sedan en tid innan jag föddes. Problemet med detta, är att jag har minnen. Minnen från en tid då en mamma kramade om mig och blåste bort det onda när jag ramlat och slagit mig, en pappa som tog upp mig i sitt knä så fort han kom hem från jobbet och frågade vad jag gjort under dagen. Dessa minnen, har viftats bort av mina adoptivföräldrar så fort jag nämnt dem, men ett minne som för mig är starkare än något annat, har jag aldrig ens berättat för någon. I det minnet, ser jag ingenting, allt är svart, någon bär mig, armarna känns främmande. Jag hör en röst, från långt borta, som skriker ”Nein, nicht mein Schwester”!, rösten skär genom mina drömmar om nätterna och jag vaknar upp kallsvettig. Något säger mig att den rösten tillhör min bror.
Jag trivs inte i Sverige, så länge jag kan minnas har jag velat härifrån, jag har velat åka hem. Storvik och det här huset, har aldrig varit hemma för mig. Idag var det skolavslutning, jag gick ut tvåan på Hammargymnasiet inne i Sandviken. Nu är det i alla fall bara ett år kvar, jag blir så jävla trött på den här staden, och människorna. Att jag är underlige, det har jag alltid vetat, ända sedan dagis har jag fått leva med det. Att behöva lära bort tyskan och lära mig svenska, bara det var svårt. Sedan att accepteras av de andra barnen, tillslut valde jag att skita i deras gillande. Jag kör min grej, den musik jag gillar, är för det mesta tysk, framförallt gillar jag en grupp som heter Tokio Hotel. Länge har jag gillat dem, det är något som gör att jag känner en stark dragning till dem, det är svårt att förklara. På högstadiet när man fick välja språk att läsa, så valde jag givetvis tyska, och nu när tvåan på samhällsprogrammet tagit slut så har jag redan tentat av alla kurser inom det tyska språket. Jag pratar flytande tyska, men mina adoptivföräldrar gillar det inte. Vid närmare eftertanke gillar de nog ingenting som har med mig att göra, inte mina kläder, min musiksmak, mitt ursprung. Hade jag haft vänner så hade de säkert inte gillat dem heller, men nu har jag inga vänner.
Ända gången jag känner mig lycklig, känner mig hemma, är när jag lyssnar på Tokio Hotel. Då sluter jag mina ögon och låter mig dras med av alla de minnen som finns gömda djupt nere i mig, minnen av dofter, röster, armar som tröstar. Särskilt minnet av min bror.
Georg:
Vi är på turné, som vanligt. Just nu är det lanseringen av Scream, som gäller. För mig har det inte inneburit särskilt stora förändringar jag menar ackorden på låtarna är ju fortfarande samma som när de hade tysk text. Svårare har det varit för Bill, men jag tycker han har klarat det bra. Sedan är det ju alla intervjuer, på engelska, Som tur är har vi en tolk, för även om vi kan prata engelska… så får jag nog erkänna att vi är lite lata allihop.
Varje gång vi är på turné, känns det som om jag närmar mig något. Något från mitt förflutna, saken är den att jag har en hemlighet som inte särskilt många vet. Bara min familj och mina närmaste vänner vet att jag har en lillasyster, anledningen till att jag inte brukar prata om det är att min familj bestämt sig för att låtsas som om hon inte finns.
Ibland tror jag nästan att de glömt bort henne, och ibland tror jag nästan de glömmer bort att jag finns. Inte är väl det så konstigt i och för sig, jag är ju nästan aldrig hemma, men jag vet att det finns andra anledningar till att min barndom inte varit den mest kärleksfulla. De tror nämligen att det är mitt fel att min syster är borta, det var jag som skulle passa henne den där dagen på köpcentrat när hon kom bort. Det var alldeles före jul, och hon var fem år, två år yngre än mig och hela familjens ögonsten. Vi var borta vid julchokladen och tjafsade om vilken sort vi skulle välja, jag gick bort bakom en stor hylla för att titta på något och när jag tittade bort mot platsen där min syster stått var hon inte där. Jag hörde henne skrika, så jag sprang runt ett hörn, Då såg jag min systers kropp dingla i händerna på en främmande kvinna, över hennes huvud hade de slängt en svart filt. Jag skrek och skrek, men när ett affärsbiträde äntligen kom fram till mig var de borta. Mina föräldrar trodde mig inte när jag berättade vad som skett, och just den dagen hade affärens övervakningskameror varit ur funktion. Men jag vet vad som hände, jag vet att ett främmande par tog min lillasyster. Och varje gång Tokio Hotel kommer till en ny stad, vare sig det är i tyskland eller någon annanstans i världen, så hoppas jag att det här kanske är staden där min syster befinner sig,. För tillskillnad från mina föräldrar vägrar jag tro att hon är död, jag vägrar glömma bort henne.
“Just a normal day
Streets turn into graves
Traces have been removed
The search was disapproved
So cold the night
The weak ones lose the fight
Too many of them out there
No one seems to care”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar