Kapitel 2: Minnen från en bättre värld
Odödliga vandrar vi genom livet, vi fattar beslut utan så mycket som en sekunds betänketid, vi tror aldrig att vår tid ska ta slut. Vi tror aldrig att vår verklighet så som vi alltid känt den ska bytas ut mot något nytt, mot något skrämmande och okänt.
Under ett människoliv finns det vissa stunder, vissa ögonblick som etsar sig fast i det undermedvetna och sedan alltid går att återfinna i minnets bibliotek. Nadja Leander förstod att detta var ett sådant ögonblick. Efter att ha insett vem hennes patient var, hade hon först känt en stark lust att vända på klacken och springa skrikandes ut därifrån. Som tur var lyckades hon motstå den impulsen, istället slöt hon sina ögon under några få sekunder för att få verkligheten att stämma igen.
Över hennes väggar satt posters, minsta lilla yta var målad av bilder på hennes idoler, på hennes liv. Intensiva bruna ögon stirrade på hennes från alla hörn och kanter, leende läppar och vackra ansikten som tycktes ha fångat evigheten där på hennes vägg. Fångat evigheten i ett leende, i en pose. Aldrig hade hon varit lyckligare än den gång då de kommit till Stockholm och spelat för en fullsatt arena, hon förstod att den känslan skulle hon kunna leva på för all framtid. Av de fyra pojkarna som alla fick hennes hjärta att bulta lite hårdare, var det en som hon tyckte var fulländad perfektion.
Från fulländad perfektion hade han gått till att vara detta, ett vrak. Framför henne stod en Bill Kaulitz som inte bara var tio år äldre utan bar på ett tio år tyngre hjärta och ett medvetande som stängt av. Nadja hade öppnat sina ögon igen och granskade honom försiktigt, själv stirrade han bara rakt fram på henne, hon kände det som om han såg hennes själ fastän hon förstod att så inte var fallet. Visst kan man väl påstå att han var fåfäng eftersom han alltid såg till att hålla håret svart, men när man såg resten av hans utseende så kunde ingen människa kalla honom fåfäng.
Håret var visserligen svart, men tovigt och axellångt. Han var smal, inte på det lättsamma sättet som under Tokio Hotels glansdagar, utan på ett sjukligt och insjunket vis. Dr Sonnenschein sade visserligen att han åt, men något sade Nadja att den där maten inte riktigt kom till sin rätt. Han var ovårdad, hon mindes att Dr Sonnenschein sagt något om att enda tillfället han lät sig bli tvättad var den gången i månaden då hans hår färgades om. Vid tanken på att den förr så välvårdade sångaren bara duschade en gång i månaden fick Nadja att rysa.
- Det måste vi ändra på, hon insåg att hon tänkt den tanken högt, och på svenska dessutom. Ingen reaktion syntes i hans blick, kanske hörde han inte alls någonting av det hon sade.
Hur hade ingen förutom hon insett vem den här mannen var? Hur hade han för åtta år sedan kunnat dumpas på ett sådant ställe som Die Krankehause utan att någon lade märke till vem han var? Varför behövde han lämnas bort i första taget, och vem gjorde det? Vad hände honom för åtta år sedan som förde in honom på vägen som sedan ledde fram till det tillstånd han nu befann sig i?
Den dagen då ingen någonsin mer hörde något om Tokio Hotel var det som om någon tagit henne hjärta och stoppat det i en frysbox. Länge försökte man ta reda på vart det så framgångsrika bandet tagit vägen, men hur mycket man än försökte gräva verkade de vara försvunna från jordens yta. Hon grät den första kvällen, sedan grät hon aldrig mer.
Det fanns en till stol i rummet, den stod bredvid dörren. Nadja funderade en stund, antigen skulle hon genast gå och leta upp Dr Sonnenschein för att ställa henne de svåra frågorna och avslöja sin upptäckt, eller så skulle hon sätta sig ner med Bill och iaktta honom ett tag till, försöka få kontakt. Hon beslutade sig för det sistnämnda och hämtade stolen, ställde den bredvid hans stol och satte sig ned. Han stod fortfarande kvar på samma fläck men hans blick följde henne så hon pekade på stolen framför skrivbordet, han slog sig också ned efter en lång stunds tystnad. De satt så, med blickarna låsta vid varandra, hon studerade honom intensivt och försökte förgäves förstå vart han tog vägen varje gång hans blick blev blank.
Då slog det henne att hon borde prova att tilltala honom vid namn, hon antog att ingen tidigare försökt sig på det eftersom ingen varit medveten om vem han var.
- Bill Kaulitz.
Nadja yttrade namnet med stor kärlek, som alltid när hon lät det namnet lämna hennes läppar. Sedan granskade hon honom noga, först kom ingen reaktion, sedan tyckte hon sig se en liten glimt av igenkännande i hans ögon. Kortvarig lycka rusade igenom henne, han kunde relatera till namnet.
- Jag tror att du och jag kommer bli goda vänner, sade hon och log mot honom som fortfarande stirrade på henne, även om hon tyckte att uttrycket i hans ögon förändrats en aning nu. Det vars vårt att beskriva, men hon tyckte nog att han såg väldigt förvånad ut, och förvirrad.
- Nu ska du få vila Bill Kaulitz, Nadja reste sig upp men visade med kroppsspråket att hon helst ville att han skulle sitta kvar, hon strök försiktigt med handen över hans toviga hår, hans blick följde hypnotiserat hennes hand.
Med ett bultande hjärta, som en liten tonårsflicka log Nadja och gick bort mot dörren.
- Jag tittar in till dig lite senare.
Så fort hon lämnat honom, kände hon tusen saker på samma gång och huvudet började nästan snurra så hon blev tvungen att sätta sig ner i det dunkla väntrummet för att hämta andan. Hade hon varit övertygad om att hon skulle göra allt som stod i sin makt för att hjälpa sin patient innan hon mötte honom, var det ingenting mot för hur stark hennes övertygelse var nu. Först måste jag fråga ut Dr Sonnenschein lite bättre, tänkte hon. Sedan måste jag fundera ut en strategi för min behandling av honom.
Medan hon lämnade mörkret bakom sig för att gå mot de ljusare delarna av sjukhuset och möta Dr Sonnenschein, mindes Nadja plötsligt en av de sista texter skrivna av Bill som hon någonsin läst. Den hade varit publicerad i en av de många tyska teenmagazines som hon då varit helt beroende av och översättningen på artikeln och på texten hade hon funnit på Internet.
I artikeln hade det stått att den här korta texten möjligtvis skulle vara en del av Tokio Hotels nya singel som de enligt uppgifter höll på att spela in. Nadja mindes att hon älskat den texten, för den hade varit fylld av både melankoli och hopp. För sitt inre öga, kunde hon se de engelska orden och innan hon öppnade dörren till det ljusa väntrummet log hon för sig själv och tänkte att kanske finns det hopp trots allt, för hur kan någon som en gång skrivit sådana ord, tänkt sådan tankar, vara för evigt borta? Nadja var övertygad om att någonstans under det tomma skalet som blivit hans hem, fanns den riktiga Bill Kaulitz, och hon skulle leta rätt på honom.
” I have a thousand worlds spinning around me
I have hundreds of people who know me by name, and a million unnamed faces
I have plenty of worlds that collide with mine, whenever I open my eyes
Through every crack in the wall, every heartache and sorrow
Through every day of rain and mist, dark clouds shall fade away
Through thousand worlds, happiness shall travlel and embrace me
In every heart
In every world and face
Unnamed, or well known
Light shall shine through and thoughts connect
as a ship docks the shore
There may be times when the world seems too small to shelter my thoughts
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar