November 2009
Papperstunna tankar, flyter alltför lätt. Virvlar runt. Går inte att få någon ordning på någonting. Papperstunna tankar, ändå så ogenomträngliga. Det går aldrig att veta vad du tänker. Ändå kan det tyckas som att alla dina känslor går att läsa i ditt ansikte. Du har känslor så transparanta, som plexiglas, lika ogenomträngliga. Dina känslor syns, det är se men inte röra som gäller. Du låter dem titta fram, du kan nog inte hindra. Men sedan stoppar du upp. Dina papperstunna tankar är försedda med pansar. Så att säga att du går att läsa som en öppen bok när du blir känslomässigt påverkad, vore att ljuga.
Idag snöar det. Det är årets första snöfall. Det är november. En udda kombination, de färgglada höstlöven som nyligen tagit sin rättmätiga plats på marken, får nu besök av vita flingor. Stora flingor, varje flinga som ett alldeles unikt konstverk – ingen snöflinga är den andra lik. Precis som att det inte finns en människa på denna jord som är en annan lik. Det kan tyckas vara så att vissa är stöpta i samma form, men skillnaderna finns där alltid. Till och med enäggstvillingar, som kan se så förbluffande och förvirrande lika ut på utsidan kan vara förvånansvärt olika om man bara tar sig tid att titta djupare. Under ytan simmar tankar och känslor, där är de som råast. Där är de som mest äkta, som mest vackra, som mest smärtsamma.
Det snöar i Berlin. Vackra flingor faller. Så fort de snuddar marken, lägger sig tillrätta mot de röda, gula, orangea löven, så smälter de. Blir till vatten. Får rinna ner i avloppen. Kanske återförenas med annat vatten på annan plats. Drömmer kanske varje vattendroppe om havet? Betyder det i så fall att även varje snöflinga gör det? Jag går här och tänker, som jag så ofta gör. På dig, inte heller det är särskilt förvånande. Men jag tänker även på andra saker, som höst och vinter, vår och sommar, liv och död. Melodramatiskt? Kanske det, men sådana är mina tankar. Ovissa. Jag skyddar dem, lika mycket som du skyddar dina skulle jag tro, men jag kan inte kontrollera dem lika bra som jag misstänker att du kan. Så ibland vandrar mina tankar iväg och behandlar rent filosofiska ämnen. Det går inte att kontrollera allt.
Min tredje gång i den här staden, varje gång jag lämnar den bakom mig vill jag genast tillbaka. Något drar mig alltid hit. Det är något magiskt, något så påtagligt verkligt med Berlin. Kanske är det blandningen av nytt och gammalt, av historia och modernitet. Så mycket sorg och bedrövelse har staden genomlevt. Så mycket sorg och bedrövelse lever ännu kvar, ändå finns här så mycket vackert. Gatu-konsten, konsten som har förmågan att förvandla smutsiga husfasader till färgglada konstverk. Muren. Kontrasterna. Asfalten och de gröna parkerna. Jag kommer alltid återvända hit.
Kanske möter jag dig en dag på Berlins gator. Kanske möts min blick och din. Kanske ser jag där, i det där första ögonblicket dina oskyddade tankar, känslor. Men bara i det ögonblicket för sedan drar du ner rullgardinen. Ler säkert ett ursäktande leende, så jag ska förstå att du har bråttom, att du inte alls vill bli igenkänd just nu. Inte alls vill stanna just här på denna gata, bara för att jag råkat få syn på dig. Eller du råkat få syn på mig, för inte vet jag vem som faktiskt såg vem först. I alla fall. Jag nickar, en nästan obefintlig nick men du ser den. Ler ett nästan obefintligt leende. Går vidare. Du och jag, åt olika håll. Och jag fick aldrig säga det jag alltid velat säga dig. Men det skulle kännas bra ändå. Det skulle kännas som att vi i det korta ögonblicket av samförstånd, på något mystiskt sätt utbytte alla våra hemliga tankar och känslor. Bara under en kort sekund kände jag hela dig och du hela mig. Så jag skulle gå vidare med vetskapen om att du redan vet det jag hade velat säga.
Det är inte idealiskt att skriva samtidigt som man går, särskilt inte medan det snöar. Mina papper har fått otaliga fläckar. Du får stå ut med det. Precis som du får stå ut med allt det andra som finns på pappret, förutom fläckarna. Alla mina ord, allt det som jag försöker säga. Som att jag förstår. Eller i alla fall tror att jag gör det. Förstår varför du gömmer. Kan så klart aldrig vara i dina skor, leva i din värld och förstå till ett hundra procent. Nej. Men jag förstår så gott jag bara kan utefter min egen förmåga. Vill att du ska veta det. Vill att du ska veta att dina papperstunna tankar är trygga hos mig. Den där sekunden då de visar sig, då rädslan lyser igenom i din blick, då vill jag att du ska veta att de är trygga hos mig.
Parkbänken är kall, det slår mig att det snart bara är en månad kvar till julen åter välkomnas in i våra hem och i våra liv. Som om den inte redan har invaderat minsta lilla skrymsle av vår offentlighet. Är bara i min egen lägenhet som jag slipper undan julpyntet och sångerna. Sitter här och avslutar det här brevet. För det är vad det här är. Ett brev till dig. För jag tror inte att vi kommer få att uppleva det där ögonblicket av samförstånd, mitt på blanka dagen på en gata i Berlin, mellan stressade människor och avgassprutande bilar. Om du aldrig vet något annat, vet detta: du var älskad, du var skyddad, du var trygg. I mina ögons blickfång, i mina tankars omfamning, i mina ords omtanke. Mot världen, mot alla som vill dig illa. Vet att jag gjorde allt jag kunde för att du skulle få vara ifred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar