Bildern i spegeln ljuger - Kapitel 1 (december 2008/januari 2009)

Kapitel 1: Spegel spegel på väggen där...säg vem som vackrast i världen är

Spegelbilden ger ingen rättvis bild av verkligheten. Den visar en blek, spinkig version av den du en gång var. Den visar en stort leende, ung man med glittrande ögon. Den visar en verklighet spunnen med lögnernas trådar. Om du ler tillräckligt stort, om du flinar så där som bara du kan, tror du att ingen ska märka det då? Om du säger något, som du brukar säga, något så där lagom ohyfsat, tror du att alla ska se det du vill att de ska se? Kanske lyckas du med din plan. De kanske ser den bild av dig själv som du vill visa dem. Men jag ser mer än så. Du oroar dig för mig, du uttrycker din oro ständigt. Tänk om du istället skulle ta och oroa dig för dig själv? Jag oroar mig för dig. Men jag har aldrig uttryckt den oron, inte förrän nu. Det är dags nu, du måste få veta vad jag ser när jag tittar på dig. Vi är varandras spegelbilder så har alla alltid sagt, och denna gång ska spegelbilden visa dig sanningen.

Trött på att bli sedd som något som jag inte är. Orden har klottrats ner på en servett som sedan knölats ihop och slängts i en papperskorg, i ett rum där den som kastade den inte förväntade sig att den skulle bli funnen. Men den blev funnen. Av den som verkligen inte fick finna den. Det var då som Bill började förstå. När han hittat den lappen, i papperskorgen på hotellrummet i New York samma morgon som Tokio Hotel skulle lämna skyskrapornas stad.

Han skulle egentligen inte ha varit i det rummet, de var Toms rum. Men de höll på och packade in alla saker i bilen och Bill behövde verkligen gå på toaletten och han var inne i en period då ha vägrade gå på allmänna toaletter så han hade tagit en av hotellnycklarna som de lagt på disken vid receptionen. Det hade slumpat sig så att han fått tag på Toms nyckel. Det hade slumpat sig så att han satt på toaletten i toms hotellrum när han fick syn på et skrynkligt papper i botten av papperskorgen. Det hade slumpat sig så, eller här kanske slumpen spelat ut sin roll för Bill var ju nyfiken av naturen, att han plockat upp och vecklat ut lappen. Att han hade läst den.

Sin brors handstil, skriven med hast som om han varit upprörd när han skrev det. Trött på att bli sedd som något jag inte är. Då hade Bill Kaulitz börjat förstå.

På vägen till flyget hade han suttit försjunken i tankar. Pusslat ihop händelser som tidigare hade förbryllat honom med denna nya information. Sett bitarna fall på plats bara för att ge nya frågor. Han sneglade på sin bror. Nog såg Tom blek ut, spinkig också. Bill såg på sig själv, okej han var inte heller ett muskelberg, men Tom hade haft mer kött på benen efter deras julsemester. Och efter den lilla paus som bandet fick när Bill var tvungen att opereras. Visst, de var alla utslitna efter ett helt år på resande fot. Men det var tydligen allvarligare än så. Tom var trött på bilden av sig själv, bilden som han valde att visa upp. Bilden som andra valde att se när de såg på honom.

Insikten gjorde ont, Bill ville gråta men kände plötsligt att två varma bruna ögon vilade på honom. Han lyfte blicken och log matt mot sin bror.
- Är du okej?
Tom Kaulitz var verkligen Bills eviga beskyddare, hönsmamman och storebrodern, allt i ett. Alltid orolig för hans välbefinnande. Kanske borde jag ha oroat mig mer för dig, tänkte Bill medan han nickade och försökte se uppmuntrande ut för att försäkra brodern om att han visst mådde bra.
- Trött bara, det ska bli skönt att komma hem.
- Ja verkligen, en suck undanslapp gitarristen.
- Raka vägen in i studion, Bill log.
Inget leende dök up på Toms läppar. Inte först i alla fall men sedan verkade han inse att han borde le så då avfyrade han ett av sina ökända flin.
- Ser du inte fram emot det?
- Jo det är klart jag gör, jag älskar vår tid i studion. Det är den bästa tiden.
- Säger du det så. Jag har då alltid fått intrycket av att du föredrar scenen före studion, med alla tjejers uppmärksamhet riktad mot dig och ett par behåar hängde på gitarren.

Bill retades, försökte få den spända stämningen att luckras upp, suddas ut och helt försvinna. Han misslyckades. Tom log bara, ett sorgset leende och återgick sedan till att ägna uppmärksamheten åt sin iPod.

Det som skadat Tom mest var det att deras karriär börjat när de var så unga och den personlighet han hade då, den person han var då, hade blivit den person han alltid förväntades vara. Bill kunde känna igen sig i det där, ända skillnaden var att han aldrig känt sig obekväm i att vara den personen som han var då. Visst han hade utvecklats, mognat och förändrats men grunden av den han var återstod och var den samma som den varit när han var femton. För Tom var det inte så. Bill hade inte förstått det men nu förstod han.

De satt på flyget, bredvid varandra, Tom försjunken i musiken som fortsatte att strömma genom hans hörlurar. Tom märkte nog att något var fel, men han hade slutat fråga. Kanske anade han att han inte skulle vilja höra svaret. Bill var i chock. Han hade insett att han inte kände sin bror. Den andra halvan av honom själv var en total främling för honom. Och han hade inte ens försökt. Inte ens försökt gräva djupare, se bakom Toms fasad som mer och mer bara blivit yta, aldrig frågat aldrig velat veta mer än det Tom valt att visa. Tom visade mer för Bill än för andra, Tom visade mer för Tokio Hotel och bandets närmaste än vad han gjorde för media. Men han visade uppenbarligen inte allt. Det fanns saker som plågade Bills tvilling, och Bill hade aldrig brytt sig i att ta reda på vad.

Jag ska tala om för dig vad jag ser. Jag ser en rädd pojke som inte vet vart han ska vända sig i den här världen, vilken väg som är den rätta och som inte känner att han har någon att vända sig till för att få råd. Du tror att du inte kan vända dig till mig. Kanske tror du att jag inte skulle förstå. Den tanken sårar mig, för vi borde väl alltid förstå varandra? Ditt blod är mitt blod, dina tankar är mina, är det inte så det borde vara? Men jag har inte förstått. Och kanske tror du att du skyddar mig, genom att inte prata med mig. Genom att inte bryta ihop inför mig. Du vill alltid skydda mig. När ska du förstå att jag också är vuxen nu och inte behöver beskydd?

De var hemma nu. I lägenheten i Berlin som tvillingarna delade. Tyvärr hade fans följt efter dem ända sedan de landade, de hade väntat vid flygplatsen och sedan följt efter bilen, trots olika försök till undanmanövrar hade de varit med ända fram till ytterdörren. De hade behövt skriva autografer innan de kunde pressa sig genom horden av tonårstjejer för att ta sig in i sin trappuppgång. Tom hade blivit ännu blekare och börjat kallsvettas, Bill hade hållit sin hand stadigt på broderns axel men han verkade knappt ha märkt det, så inne i sig själv hade han varit.

Nu satt Bill i deras vardagsrum. Tom var inne i sitt sovrum och packade upp. Eller det var i alla fall vad han sagt att han skulle göra, han hade mumlat det i alla hast när de kom innanför dörren och sedan rusat in på sitt rum utan att ens ta med sig väskan in. Han kunde ju knappast packa upp utan väskan. Men Bill hade inte sagt något, Tom var märkbart upprörd och han ville ge honom några minuter att samla ihop sig själv.

Så nu satt han där ensam, med ett berg resväskor vid sina fötter och sin brors oregelbundna andning från rummet bredvid. Bills kämpade en inre strid mot sig själv, skulle han gå in dit och se vad han kunde göra för att hjälpa? Skulle han berätta för Tom vad han läst? Bill visste inte vad han skulle ta sig till. Han var aldrig den som räddade, han var alltid den som blev räddad. Han var aldrig den som skyddade utan han blev skyddad. Bill var inte Tom. Men kanske måste han bli lite mer som sin bror, för att inte förlora honom.