Papperstunna tankar - Del 2 (mars 2010 - juni 2010)

Februari 2010

Löven faller från träden om hösten, regndroppar faller från himlen, snöflingor lika så. Människor faller för varandra. Falling in love, faller in i kärlek med varandra. Men det är skönare att falla om man inte faller ensam. Två människor som faller för varandra, faller också med varandra. Det är aldrig bara en snöflinga som faller från en gråvit himmel en kall vinterdag, det är aldrig bara en regndroppe som faller från en mulen sky en gråtrist hösteftermiddag. Det löv som faller sist, som faller ensamt, det lövet värker mitt hjärta för.

Att falla är enkelt, att ta sig upp är dessvärre en betydligt svårare uppgift. Särskilt då man försöker göra det på ett sätt som ändå bevarar hedern. Som inte visar hur man egentligen känner, vad man tänker. Jag föll, bokstavligt talat den här gången. Premiärkväll och jag föll. Tror det syntes på mitt ansikte, tror det syntes i mina ögon, de där sekunderna innan jag tog mig på fötter. Tror paniken syntes. Jobbade sedan så hårt med att inte låtsas om den. Med att ge och ge och ge. Känns som det är allt jag gör. Ger. Jag mår som bäst när jag får ge.

När jag sover kan jag falla. Ni vet de där drömmarna, när man faller handlöst. Kanske ner för ett stup, eller så faller man bara, ner i något mörkt och obefintligt. Jag finner ro i de drömmarna. Det är frihet att få falla, fritt fall. Helt utan kontroll. Vet att min tvillingbror brukar drömma samma sak, vi brukar dela drömmar så som vi delar mycket. Men vi delar inte den reaktionen. Han tycker inte om att falla. Han finner frihet i rutiner. Sådan är han min bror, min andra halva, min totala motsats i så mycket. När han drömmer om att falla vaknar han kallsvettig. Kryper in till mig, till min säng. Somnar om. Snusar i mitt hår. Hans varma andedräkt kittlas men jag mår bra av den. Den helar mig lite. Att sova bredvid min bror helar mig lite. Det känns mindre ihåligt då. Den där platsen i bröstkorgen där hjärtat ska sitta, känns mindre tom då.

Ingen känsla i världen kan slå den av att stå på scenen och sjunga, en kväll när allt går som det ska, när varje ton sitter, när varje rörelse kommer som av sig själv, när publiken reagerar precis så som jag vill att den ska reagera. När jag är härskaren över mitt eget universum. Då mår jag bra.

Min bror och jag delar en buss. Det är bekvämt. Så bekvämt som livet på en buss kan bli förstås. Det är faktiskt enkelt att sova på en buss, särskilt om den rullar, rörelsen och det svaga ljudet av däck mot asfalt och vinden som slår mot fönsterrutorna – finns ingen bättre vaggvisa. Min bror somnar alltid med musik i öronen, som pumpas in via små hörlurar som knappt syns, men inte jag. Jag sover bäst när jag får lyssna på världen, världen på andra sidan bussens väggar.

Vi mår bättre nu. Det brukar vi konstatera under våra långa samtal i bussen. Efter tjugo år tillsammans på samma planet, tjugoett år tillsammans om man räknar tiden i livmodern, kunde man kanske tro att vi skulle ha slut på samtalsämnen. Men nej, snarare tvärtom. Livet har varit generöst mot oss på det sättet, vi har alltid något att prata om. Bra eller dåligt, det kan jag inte döma. På senaste tiden känns det tyvärr som det varit övervägande dåligt. Är därför vi ler mot varandra när vi konstaterar, det är bättre nu. När vi är ständigt i rörelse, nya städer fyllda med nya människor. Nya galningar också, givetvis, men just den biten känns ofrånkomlig. Det är något underligt avslappnande med det ändå, att veta att det är nya galningar varje dag istället för samma som man sett dag ut och dag in i buskarna utanför sitt hus. Undrar om det fortfarande finns några i buskarna där hemma, nu när vi är här.

Ännu en morgon, min frukost består av starkt kaffe och rostat bröd. Min brors är identisk med min. I vissa fall har vi fortfarande samma smak. Det ligger en hög på bordet, en hög med brev. Enda gången vi faktiskt hinner läsa lite av alla brev vi får är när vi tillringar de här många och långa timmarna på bussen. Våra vänner och kollegor har en hög brev i sin buss och vi har en hög i vår. Ibland byter vi brev med varandra. Vissa dagar öppnar vi inte ett enda brev, andra dagar känns det som att vi inte gör annat än läsa. Det är dagsformen som avgör. Orkar man med klagomål? Orkar man med att bli dyrkad? Olika humör passar olika typer av brev. Finns en trygghet i alla fall, i att veta att breven redan öppnats en gång. Lästs igenom, sedan valts ut. De som hamnar på vårt bord är utvalda. Så inget i dem ska kunna skada oss. Inte egentligen, men det där skiftar också i takt med humör. Vissa dagar gör alla brev ont. Andra dagar känner jag inget annat än likgiltighet.