Kapitel 2: Too young to live a lie
Mystiskt är det, hur livet förändras. Hur människor förändras.
Bill hade varit tolv år gammal när sjukdomen tog sina första stora kliv in i hans liv. Tre år senare var han redo att besegra den. Men de tre åren hade berövat honom på mycket. Han hade varit ett vrak. Ett vandrande benrangel, en zombie och hon hade varit ännu värre däran. Han hade hittat henne via en hemsida på Internet, ett forum för andra vars liv präglades av sjukdomen. De delade tips med varandra, tips för hur man kunde dölja och tips för hur man kunde lyckas med sitt mål. Det mål som de alla hade gemensamt. Gå ner i vikt. Hennes användarnamn hade varit Ana, vilket inte var så underligt då sjukdomen oftast förkortas så av dem som har den. Ana, som om anorexin var en vän. Men anledningen till hennes namnval var inte bara det, hon hette faktiskt så på riktigt. Men med annan stavning, Anna och hon var från Sverige.
På något sätt hade hon hamnat i Tyskland. Men det var inte förrän senare. När de hade pratat med varandra i några månader. Och det var egentligen inte förrän då, när hon rymt hemifrån och kommit till Tyskland som det började bli farligt. Som allt hemlighetsmakeri intensifierades. Innan hade Bill bara behövt dölja för sin familj och särskilt sin ytterst nyfikne bror att han inte åt som de tyckte att han borde och att när han åt som de tyckte att han borde så behöll han inte maten i magen särskilt länge. Nu var han tvungen att dölja sina hemliga möten med henne också. Hon hade fått ett kontrakt med en modellagentur som hade skaffat henne en lägenhet i Leipzig. Hon var äldre än honom, sexton år gammal då, han var tretton och hade varit sjuk i lite mer än ett år. Hon hade haft sjukdomen i mer än halva sitt liv. Ibland berättade hon om det för honom, hur det börjat. Hennes mammas krav på henne, att var vacker och vältalig ända sedan hon var stor nog att kunna tala och gå. Hon var glad att ha kommit hemifrån, fri från sin mamma som tillslut insett att det gått för långt och försökt få henne inlagd på behandling mot ätstörningar. Istället hade hon brutit sig fri och skrivit kontrakt med den här modellagenturen som hade kontor i Leipzig. Hon hade låtsats vara arton år och de hade inte brytt sig i att kolla upp om hon talade sanning eller inte.
Tillbaka till nutiden, det är sju år sedan hon först kom in i hans liv och fyra sedan han skar ut henne ur det. Så såg fakta ut och det var lönlöst att gå över det i huvudet om och om igen. Bill vet det. Det kommer inte att hjälpa honom att förstå vare sig henne eller sig själv bättre. Hon hade matat honom med lögner som varit hennes sanningar och efter ett tag hade han gjort detsamma. De hade matat varandra och ätit varandras mat. Bara det att ingen egentlig mat varit inblandad. Mat var aldrig mer än en metafor. De hade ätit av varandras ord och känslor istället, gnagt tills bara ben fanns kvar. Man kan vara självdestruktiv ensam men det är mycket enklare om man är två. Då har man alltid ett stöd, ett bollplank, någon som hejar på. Nu har Bill rätt sorts stöd och rätt sorts sanning. Det är allt som betydde något. Han får aldrig glömma det.
I en annan del av staden sitter hon, ihopkrupen på ett golv, lutar sig matt mot en vägg i ett kallt och tomt rum. Vräkt från lägenheten, möblerna tagna av myndigheterna. Alltid hon har är högar av skulder som hon drunknar i. Ändå, ler hon där hon sitter. Kroppen darrar av utmattning, köld och allt det den inte har men som den skulle behöva. Det är ett under att hon lever. Så har läkarna sagt i flera år nu. När hon varit tvångsintagen på behandling. Nu är hon ute i verkligheten och där fungerar inga behandlingsmetoder. Hon kommer att gå ut på gatorna ikväll. Hemlös, som så många gånger förr. Och hon kommer att tänka på honom och hon skulle aldrig erkänna det ens inför sig själv men hon skulle längta tillbaka till den tid då han delade hennes misär. Undermedvetet kommer hon att längta efter honom så som han måste leva nu, frisk och fri. Trots allt är det ju därför hon nyper sig extra håret i det obefintliga fettet som hon föreställer sig hängande från armarna vare gång hon passerar en bild av honom eller hans band. Bill Kaulitz övergav henne och blev känd. Själv står hon kvar i skiten. Hennes val, hon får leva med det. Men en tanke tänds inom henne den kvällen, som ett ljus som skiner med svag låga. Kanske kan hon fortfarande få honom att lida. Om inte lika mycket som hon själv gör så kanske hon i alla fall skulle kunna få en glimma av smärta att skina in i hans perfekta rockstjärnevärld.
Inget sker utan anledning och en händelse sätter oftast en ny i rörelse.
De är ute nu. På en hemlig klubb någonstans i Hamburg. De är stammisar där. Bill dansar och har faktiskt en väldigt trevlig kväll. Trots att han vet varför de firar, fyra år av frihet från anorexi och bulimi. Båda hade varit hans fångar under så lång tid. Ändå kände han sig inte fri. Han hade fått nya fångar istället. Det påmindes han ständigt om. De överdrivna fansen som sov utanför hans hus, som förföljde hans bil och som säkert väntade på dem utanför klubben i natt när de väl skulle bege sig hem. Någon möter hans blick, ser lite orolig ut men inte på det där kvävande och krävande viset. Gröna ögon på någon som verkligen bryr sig. Bill ler och sträcker sig ut mot personen som han dansar med, låter sig omslutas av varma armar. Han slås omedelbart av sorgen som går han i hand med kärleken. Han dansar sakta i armarna på sin pojkvän. Hemlig, undangömd för världen. Det är tur att jag har Alex tänker han. Men fångvaktarna i form av galna fans och media gör det omöjligt för dem att visa sig öppet.
Utanför fönstret passerar Anna. Omedveten om att han befinner sig där inne så stannar hon för att hämta lite luft. Blir plötsligt så trött och bestämmer sig för att ska hon sova någonstans i natt så kan det lika gärna vara här. Hon får konstiga blickar av dörrvakterna men hon slår sig ner i rännstenen på säkert avstånd från dem. Lutar huvudet mot väggen. Det är ganska kyligt ute trots att det är mitten av juni. Hon har på sig ett långt vitt linne och ett par tofflor, visst förstår hon att hon ser galen ut men det var längesedan hon slutade bry sig. Låt dem ringa polisen om de vill, tänker hon. Det gör mig detsamma. Abstinensen, längtan efter heroinet, slåss om hennes kropps uppmärksamhet. Slåss mot kroppens egna rop efter mat. Tillslut vinner medvetslösheten striden och hon faller lealöst ihop i en liten hög av ben och tyg.
När hon kvicknar till är hon inte ensam längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar