Kom. Kom som du är. Vän, fiende, älskade.
Dammet har ännu inte lagt sig, över böckerna på din hylla. Din bokhylla, en representation av din permanenta plats i mitt liv, stirrar på mig som ett hån.
Nej jag har ingen pistol. Om jag hade en, då hade jag antagligen övat prickskytte på dina böcker. Skulle passa fint med några hål i ditt nötta exemplar av Alkemisten.
Kom tillbaka. Mitt arma hjärta, bedrar mig ständigt, förråder. Vill inte ha dig, kom inte tillbaka. Kom tillbaka, vill ha dig mer än jag någonsin velat ha något i hela mitt patetiska liv.
Vi skulle finna meningen med livet tillsammans. Jag är inte ledsen. Är bitter, besviken, trött. Som spegeln i badrummet, den sprack häromdagen. Ena stunden såg jag mig själv i ögonen, nästa sekund såg jag bara sprickor. Tror jag börjar bli galen. Imorgon fyller jag trettiosex år, det känns mer som sextio. Börjar bli en gammal man, utan dig. Vi skulle ju bli gamla tillsammans.
Kom. Kom som du är. Som du var. Snälla.
Om det fanns en Gud, skulle det vara möjligt att spola tillbaka tiden.
Jag skulle kunna trycka på rewind-knappen som finns på din gamla kassettspelare, den du ärvt av din moster, tillsammans med en hög kassettband fyllda med musik av gamla åttiotals stjärnskott. Jag skulle kunna spola tillbaka inte bara bandet utan även tiden. Till den tid då allt började.
Kom tillbaka.
Nej jag har ingen pistol. Har en spruta, min dagliga dos av sömnmedel, Bill mäter alltid upp sp det blir riktigt. Rädd för att jag ska ta för mycket. Du var alltid så rädd för nålar. Minns att jag fick kyssa dig våldsamt för att distrahera dig när läkarna skulle sätta dropp.
Vi skulle hitta meningen med livet tillsammans. Du sträckte ut dina armar mot mig, gav mig ett val. Mellan ett gammalt och ett nytt liv, mellan att ha hela världen framför mina fötter och att ha dig sittande i mitt knä. Valet var aldrig svårt.
De besöker mig ibland ska du veta. Varför gör du aldrig det? Om du bara kunde komma hem. Komma tillbaka. De besöker, de försöker, att inte vara så mycket. Om du förstår? Att varken vara glada, ledsna, levande, döda. De lyckas inte särskilt väl. Georg har fått ett till barn, har inte sett henne, eller honom. Minns inte vad det blev. Varför fick aldrig vi barn? Var vi för upptagna med att söka meningen med livet? Kom hem. Kom tillbaka. Kom som du är, som du var. Snälla.
Bill har flyttat in, minns inte när det hände. Han bor i gästrummet, du vet, det rum vi alltid pratade om att förvandla till en barnkammare. När den tiden kom. Varför kom den tiden aldrig? Kom tillbaka. Hjälp mig spola tillbaka tiden. Snälla.
Gustav har tagit över ditt gamla jobb, som musiklärare på gymnasiet. Tror han trivs. Det verkar så, det lyser liksom igenom i hans ögon trots att han försöker få det att inte märkas.
Älskling, jag hatar dig. Jag känner ingenting längre. Kom hem. Rädda mig. Jag har ingen pistol. Jag har inte längre ett hjärta.
Du tog det och drog. Du tog det och dog.
Kom tillbaka. Kom hem. Kom som du är, som du var. Ta mig tillbaka. Ta mig med dig. Vi skulle söka meningen med livet tillsammans.
Bo i din mormors gamla hus, skriva och måla och ta vackra kort på vår fula verklighet, spela musik, älska i gräset och baka äppelpaj. Måla om huset, bygga ut, skaffa familj. Bygga ett till hus där min familj kunde bo när de kom på besök, en liten stuga. Resa jorden runt, smaka allt det goda i livet. Någonstans i allt det där, skulle vi finna den. Meningen med livet. Minns du?
Hatar sjukdomen, som då brutalt tog över våra liv. Tog ifrån oss våra drömmar, våra planera, våra liv. Så satt vi där med inget annat än minnen att prata om, du ville alltid höra mig berätta om hur det var innan, före dig. Om bandet, och om allt det stora vi åstadkom. Jag kunde alltid se i dina ögon, frågan som du aldrig ställde men som fanns där. Ångrar du dig? Ville du fråga. Ångrar du att du tog chansen, att du lämnade det livet med mig. Ångrar du att du började älska mig. Nej. Jag ångrar det inte. Hatar att jag älskar dig så. Men ångrar ingenting, älskling. Aldrig.
Kom som du är, som du var. Kom tillbaka. Jag hittar den inte utan dig, meningen.
Sanningen är den, om jag ska vara helt ärlig, vilket du alltid brukar tvinga mig att vara, jag fann meningen med livet. Meningen med livet var du. Att få vara i din närhet, älska dig som jag aldrig älskat någon människa.
Utan dig är jag inte mer än ett dammoln på en het grusväg en varm sommardag. Som flyger upp mot himmelen, försöker bli ett med allt det blåa. Klarar det inte, faller ner till marken, fångas upp av sandkornen.
Klara inget utan dig.
Kom tillbaka.
Snälla.
T.K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar