Kapitel 1: Sambanden mellan då och nu
Det finns ingen återvändo när man väl gjort ett val, då får man för alltid leva med konsekvenserna. Även om valet inte var medvetet, eller om någon annan gjorde valet, så tvingas man finna sig i den verklighet som valet leder till.
… året var 2017
Dimman lättade sakta, dagen började sin stilla gång över åker och ängar. En kvinna öppnade sina ögon för att möta sin första dag i sitt nya hemland. Hennes dröm, ända sedan hon var tonåring har varit att flytta till detta land, och nu var hon äntligen här.
Inga åkrar och ängar möte hennes blick när hon kisade i solljuset, ut genom fönstret i den lilla lägenheten mitt i centrala Berlin. Nej sådana vyer fanns bara kvar i hennes undermedvetna, svenska landskap härjar i hennes drömmar och skänker henne trygghet här i den nya världen.
Första dagen på det nya jobbet, som anställd på Gesund von Innerhalb (Healthy from within), Tysklands bästa mentalsjukhus. När hon pluggade till psyksjuksyster, och sedan även tog en examen i psykoterapi, var det nya mentalsjukhuset på alls läppar. Tanken om att patienterna var tvungen att läkas inifrån och att mediciner helst skulle undvikas, var helt unikt. Givetvis använde sig alla redan på den tiden av terapi och samtal med psykologer, men de som vara allra sämst däran brukade man bara proppa i mediciner och sedan lämna åt sitt öde.
Efter att ha tagit examen hade hon arbetat på stora sjukhus i Sverige så som Karolinska i Stockholm under några år, men nu, vid tjugosju års ålder skulle hon äntligen få chansen att uppfylla några av sitt livs största drömmar. Att arbeta på kanske världens bästa mentalsjukhus och att bo i Tyskland. Ända sedan hon var sjutton år, hade nämligen Nadja haft en liten besatthet av detta mystiska land.
- Välkommen till GVI, en receptionist mötte henne så fort hon stigit in i den stora ljusa salen på sjukhuset. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Jag söker Hedwig Sonnenschein, jag ska börja arbeta här idag och hon ska tydligen vara min handledare.
Receptionisten nickade och ögnade igenom en lista hon hade på datorn framför sig innan hennes isblå ögon mötte Nadjas igen.
- Du kan sitta ner här och vänta, så kommer Dr Sonnenschein så fort hon har tid.
Väntrummet var fyllt av människor som tyst konverserade med varandra, Nadja förstod att de alla väntade på att besökstiden skulle träda i kraft och de skulle kunna träffa sina sjuka släktingar och vänner. Hon satte sig ner i en av de stora rutiga fåtöljerna och tog upp en tidning som låg bredvid henne, det var en av Tysklands största teenmagazines Bravo, medan hon med måttligt intresse bläddrade igenom den slogs hon av minnesbilder från en tid när hon fortfarande varit en av Bravos mest hängivna läsare.
Då hade hon tillsammans med sin bästa kompis stått inne på pressbyrån varje vecka och nervöst väntat på leveransen från Tyskland för att sedan bläddra sig igenom och förhoppningsvis hitta det hon sökte. Nästan varje vecka köpte hon ett nummer, men bara när de var med. Nadja log vid det minnet, och rodnade nästan vid tanken på den hemliga anledningen till att hon egentligen alltid velat flytta till just Tyskland. Det var för att de kom härifrån, Tokio Hotel, hennes allra största idoler sedan tio år tillbaka.
Dr Sonnenschein såg på sin nya medarbetare med pigga och vänliga ögon, hennes långa mörka hår var prydligt fastsatt i en knut bak i nacken och hon var förutom den vita läkarrocken klädd felfritt i knälång kritsträckrandig kjol och en matchande kavaj.
Nadja kände sig riktigt pinsam där hon stod iförd sina bästa jeans som även de var ägare av ett ovisst antal hål på alla möjliga ställen, på fötterna bar hon som alltid ett par slitna converse som hängt med ända sedan hennes tid som student i Uppsala. Här stod hon, tjugosju år gammal och klädde sig fortfarande som om hon var sjutton. Det hade alltid varit något hon pikats för, även under sina år av högre studier, men på alla platser hon varit hade alla tillslut förlikat sig med att hennes yttre inte hade att göra med hennes kunskaper och goda avsikter.
Denna nya chef däremot såg inte alls ut att ogilla det hon såg, Dr Sonnenschein log istället brett åt den nya svenska flickan och tycktes genast villig att ta emot henne med öppna armar.
- Jag tror att du kommer passa in alldeles utmärkt här, sade hon medan hon visade Nadja runt. Vi kommer givetvis kalla dig Dr Leander, men glöm inte att bara för att du har doktorstiteln så slipper du inte undan skitgörat. Grundprincipen här på GVI är att alla hjälper till med allt som behövs göras. Du kommer mestadels att få arbeta med de gravt störda patienterna, och som du kanske förstår ligger inte de på den här avdelningen.
Nadja såg sig omkring, besökstiden hade inletts och vid nästan varje säng satt glada anhöriga som pladdrade med sina sjuka nära och kära, på en avdelning för gravt psykiskt störda skulle sådan interaktion vara omöjlig.
- Det förstår jag, svarade hon när de svängde av och började gå djupare in i sjukhuset mot mörkare korridorer.
Här väntade ett nytt väntrum, ett mörkare sådant. En receptionist log trött mot dem när de steg in, Dr Sonnenschein gick fram till henne och de tycktes diskutera något som Nadja inte kunde uppfatta.
Hon stod bara där och försökte sätta fingret på vad det var som fick atmosfären i detta rum att kännas så mycket mer tryckt och obehaglig än på den nedre våningen. Innan hon visste ordet av stod Dr Sonnenschein framför henne igen och hade uppenbarligen sagt något eftersom hon tycktes vänta sig ett svar.
- Förlåt, vad sade du?
- Jo jag sade att det är så att vi faktiskt har en patient åt dig som vi skulle önska att du ägnade så mycket av din tid åt som möjligt, om ni fungerar bra ihop kan jag till och med tänka mig att skriva in honom som din egen patient.
Denna nyhet gladde sig Nadja mycket åt, det var verkligen inte alla som fick en egen patient på sin första arbetsdag. Efter att mottagit patientens journal och ögnat igenom den såg hon att mycket information fattades.
- Varför är journalen ofullständig?
Dr Sonnenschein vred på sig, för första gången sedan Nadja träffade henne verkade hon illa till mods.
- Han har suttit på en annan anstalt tidigare och när han kom till dem var han helt utan papper, och utan minne, när de sedan använda sig av okonventionella metoder för att få honom att minnas gjorde de bara så att hans tillstånd förvärrades. Under flera år höll de honom inspärrad där och behandlade honom med alla möjliga gammalmodiga tortyrmetoder. Han satt på Die Krankehause innan han kom hit.
Hon behövde bara yttra namnet för att Nadja skulle rysa, hon visste precis vad Die Krankehause var för något. Tidigare samma år hade polisen gjort en razzia där och funnit mängder av illegala preparat som de använt på sina patienter, tillsammans med åtskilliga tortyrmaskiner som använts på mentalsjukhusen i Östtyskland under Stasi tiden.
- När han väl kom hit efter att de lagt ner sin verksamhet var han helt okontaktbar, man kan väl säga att han befinner sig i en djup depression och lider av allvarliga psykotiska störningar framtvingade både av den behandling han fått på DKH, men säkert också av det som fick honom att för första gången bli psykotisk.
- Och ingen vet vad det var för händelse?
- Nej, enligt uppgifter lämnades han i ett hysteriskt tillstånd på DKHs trappa för åtta år sedan. Ingen vet riktigt vem som lämnade av honom eller vem han är.
Nadja kände att ett stort ansvar lades på hennes axlar, men hon visste att hon var mogen för uppgiften. Hon ville verkligen hjälpa den här mannen, hon ville få kontakt med honom under hans apatiska yta, och hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att lyckas.
- När kan jag träffa honom?
Inne i ett litet rum, med ett fönster, en säng och ett skrivbord med tillhörande stol, fann de honom. Inga pennor fanns på skrivbordet, nästan inga saker alls fanns.
- Han har vid upprepade tillfällen försökt ta sitt liv, förklarade Dr Sonnenschein innan de steg in i det dåligt upplysta rummet.
Han satt på sin stol och stirrade med tomma ögon ut genom fönstret där en liten kråka spatserade längs fönsterkarmen med ett av höstens fallna löv i sin näbb. Med huvudet bortvänt så här kunde Nadja endast se axellångt svart hår på en tunn och ynklig figur.
- Är hans hår färgat?
- Ja, nu log Dr Sonnenschein lite. Det är faktiskt det enda han visar att han har någon slags verklighetsuppfattning med, när hans hårfärg börjar gå ur. Då ställer han sig alltid upp när sköterskorna bör in maten och böjer ner sitt huvud så att allt hår döljer hans ansikte, det är som om det vore hans sätt att säga åt oss att färga om det. Han är en fåfäng rackare trots att han lever sitt liv långt borta i ingenmansland.
Nadja nickade, fast hon bara såg ryggtavlan av en ärrad och mycket sjuk man, kunde hon inte ignorera den känsla som rusade igenom hennes kropp. Det var något bekant med den här mannen, hon samlade snabbt ihop sig igen och mötte Dr Sonnenscheins blick.
- Annars reagerar han aldrig?
- Nej, i början åt han inte heller, men nu vet vi att han äter efter det att sköterskorna gått för när de återvänder för att hämta brickan är tallriken alltid tom. Förutom det sitter han bara där hela dagarna, om han inte är på en undersökning eller på en promenad ute i den friska luften med en av våra frivilligarbetare.
- Och han följer med dem frivilligt?
- Ja, han följer med vem som helst frivilligt, och det är lite av hans problem, han har blivit så borta att han utan att ens tveka följer vem som än leder honom.
- Kan du lämna mig ensam med honom?
Nadja visste att chansen att hon ska få ett ja som svar på den frågan är mycket liten, men hon kände sig ändå tvungen att fråga, hon kände ett behov av att börja arbeta med den här mannens demoner genast. Det var hennes egna små demoner som levde i hennes hjärta som skrek för full hals att detta ögonblick var viktigt.
- Det tycker jag faktiskt låter som han bra ide, sade Dr Sonnenschein till Nadjas stora förvåning. Då kan ju ni två bekanta er lite mer med varandra, jag söker dig om du behövs någon annanstans.
Hon lämnade rummet och stängde försiktigt dörren efter sig, Nadja såg bort mot mannen igen, hans blick var fortfarande fästad på kråkan som nu flugit upp i ett av de närstående träden. Det är ett gott tecken i alla fall, noterade hon tyst för sig själv, att han följer något med blicken, det tyder på verklighetsuppfattning.
- God dag, sade hon försiktigt, med lagom hög röst bara så att han skulle lägga märke till hennes närvaro.
Först fick hon ingen reaktion, så hon närmade sig honom sakta, halvvägs framme kände hon hjärtat bulta till lite extra hårt, vad var det med den här mannen som fick henne att känna sig så underlig?
En hand lade hon mjukt på hans axel, så mjukt så att en duvas vingslag hade känts mer, men beröringen tycktes väcka upp honom och fick honom att tappa fokus på fågeln. Istället såg hon att hans blick sakta vände mot henne, hans huvud vände sakta på sig.
En hand på hennes hand, hans smala långa fingrar hade slutit sig runt hennes, hon stirrade på deras båda händer, kände hans ögon på henne. Vände sakta upp sin blick så att hon för första gången var öga mot öga med honom. Hans bruna ögon var tomma på allt annat än sorg och smärta, det högg till i magen på henne för hon visste att hon sett de ögonen förut men då hade de varit fulla av liv och intensitet.
Nadja insåg i det ögonblicket att hon var ensam i ett rum på Tysklands bästa mentalsjukhus med sin första egna patient, som var sjukare än någon annan patient hon tidigare behandlat, och att den patienten var någon som hon beundrat ända sedan hon var sjutton år gammal. Hennes patient, var Bill Kaulitz
