Bilden i spegeln ljuger - Kapitel 2 (december 2008/januari 2009)

Kapitel 2: Guldet blev till sand

Jag är feg. Jag är den första som skulle erkänna det. Nog kan jag följa med på tokiga upptåg och haka på riktigt galna idéer, men när det gäller min trygghetszon så vill jag att allt ska vara som det alltid varit. Du är min trygghetszon. Därför är jag rädd. Lika mycket om jag vill veta vad som är fel så vill jag det inte. Det finns ingen annan väg nu, jag kan inte vända om. Det är omöjligt för mig att välja att ignorera detta. Att på så sätt skada dig mer. Jag vägrar göra det. Därför måste jag hitta mod, hitta rätt ord och bli starkare än du tror att jag är. Dra upp dig ur det svarta hålet som du fallit ned i. För om du sjunker så sjunker jag också.

Tre knackningar, vita knogar mot svart dörr. Inget svar, bara ett mummel från andra sidan som inte tycktes riktat mot någon. Ett bultande hjärta, tryckte så hårt mot revbenen. Bill kände sig yr och tänkte att det nog var tur att han inte åt så mycket på planet för nu var han så nervös att all mat ändå skulle ha kommit upp igen.
- Tom, är du okej?
Fortfarande kom det inget svar. Med darrande händer kände Bill på dörren, handtaget trycktes ner, det var inte låst. Utan att ta så mycket som ett andetag, utan att stanna upp för att tänka för att inte hinna ångra sig, öppnade han dörren och tog stegen in.

Där på sängen med huvudet nedkört i kudden låg hans bror. Den store gitarristen Tom Kaulitz låg där helt utslagen. Bills fötter frös fast vid golvet när han tyckte sig höra snyftningar komma från den hög av för stora kläder och dreadlocks som låg där framför honom. Grät Tom? Det gjorde ont i Bill, han kände det som om någon krossat ett glas inom honom och nu höll de sylvassa skärvorna på och leta sin väg ut genom huden.
- Tom?
Ett kvävt ljud, det lät lite som en nyfödd valp som gnyr efter sin mamma. Bill närmade sig och satte sig på sängkanten.
- Prata med mig Tom, jag lovar att lyssna.
Fortfarande ingen reaktion, annat än att brodern tryckte ner huvudet ännu hårdare i kudden. Bill tog bestämt tag i håret på den andra pojken och drog till, hårt.

Tom ryggade tillbaka och smärtan blev synlig i hans ansikte.
- Vad fan?
- Nu måste du se på mig i alla fall, Bill flinade finurligt.
- Vad vill du? Toms röst var ihålig, tom och ekande. Den skrämde Bill som fick kippa efterluft för att överhuvudtaget kunna fortsätta.
- Något är fel.

Tom sade inget men tog inte bort sin blick från tvillingbroderns oroliga uppsyn.
- Något har varit fel länge eller hur? Förlåt.
- Förlåt för vad? Kraxade Tom fram, hans raspiga röst skvallrade om att han gråtit.
- För att jag inte märkt något. För att du känt att du inte kunnat prata med mig.
- Jag vill inte oroa dig. Tom suckade och slängde sig uppgivet bakåt i sängen.
Bill skakade på huvudet och lade sig bredvid honom, tog hans hand i sin.
- Jag blir oroligare när jag inget vet. Jag vill att du ska berätta för mig vad som är fel.
- Hur vet du att något är fel? Gitarristen envisades med att undvika att svara på frågorna Bill ställde, men den tio minuter yngre av de två var inte så lättlurad.
- Jag hittade den här servetten.
Han plockade upp den skrynkliga pappersbiten ur fickan och räckte de till Tom som bleknade märkbart och begravde ansiktet i sina händer.
- Okej, jag ska försöka förklara men det är komplicerat.
- Jag ska försöka förstå.

Berätta för mig. Vad det än är så lovar jag att det inte kan få mig att sluta älska dig. Vad det än är så vägrar jag tro att det ska förstöra för oss. Du är ju min bror, det kan inget förändra. Är du sjuk? Är du kanske förälskad? Vill du sluta i bandet? Vad det än är så klarar jag att höra det, jag vill hjälpa dig. Jag kan hjälpa dig. Jag ska. Dina tårar är så tysta, aldrig har jag hört dem förut. Men jag inser nu att du måste ha gråtit dig till sömns ofta i turnébussen. Utan min vetskap, utan att någon av oss har märkt det. Din ensamhet kväver mig, jag får så dåligt samvete över att ha lämnat dig ensam. Ensam är inte stark storebror, vi är aldrig starka utan varandra. Lita på mig.

Tom sade inget mer, han stirrade bara på servetten. Försökte samla ihop tankarna men misslyckades katastrofalt. Han trodde aldrig att han skulle se den här lappen igen, de här orden. Han trodde han var fri från dem. Eller rättare sagt, han hade hoppats att han genom att skriva ned dem kunde befria sig från dess betydelse. Det hade inte varit så enkelt. Orden var fortfarande tyngda av sanningen som de innehöll. Han suckade.
– Läs det, sade Bill, som om han förstod att hemligheten doldes i orden som hans bror kladdat ner i ett ögonblick av total, alltomfattande svaghet. Läs det högt, så kanske jag förstår bättre.

Bill ville höra det från honom själv, ville höra orden komma ut ur sin tvillings mun. Kanske skulle de verka mindre främmande då, mindre skrämmande. Tom mötte hans blick, panikslagen, nervös. Bill klämde uppmuntrande hans hand. Tom försökte förgäves svälja den stora klumpen som formats i hans hals. Så läste han.

Jag är trött på att bli sedd som något som jag inte är. Hjärtat orkar inte bära allt, kroppen ger efter när det blir för tungt att andas En av de få sakerna som hjärtat inte klarar av är när vi förnekar oss själva, när vi gör det tillräckligt länge kollapsar verkligheten. Vi kan försöka fortsätta framåt, vi kan kämpa för att bära upp den på våra axlar men våra axlar kommer att sjunka och verkligheten kommer fara i golvet och bli till tusen bitar, tusen sköra skärvor av den identitet vi försökt fly. Jag orkar inte fly längre. Vi hade drömmar, vi skulle klara allt tillsammans men jag klarade det inte.
Drömmen blev det som raserade verkligheten. När drömmen blev för stor, när den transformerats från något att kämpa för och längta efter, till något övermäktigt och skrämmande. Det var aldrig de andras fel att drömmen blev för stor, det var mitts fe. Det var jag som inte kunnat fylla upp drömmen med mina egna drömmar, som inte kunde vara sann mot mig själv eller de andra. Kan jag få existera i världen på mina egna villkor?

De grät. Det hade börjat som en still stril av tårar ner för Bills kinder, mascara blandat med salt vatten, en reaktion på det Tom läste. Han läste nästan innantill, blundade och kunde orden ändå. Det var mer än bara ord på en servett, det var ett vittnesbörd, en livshistoria. Det hade övergått till snoriga snyftningar från Tom när han närmade sig slutet och uppgivet ställde den sista frågan som nästan suddats ut och som Bill inte riktigt kunnat läsa. Kan jag få existera i världen på mina egna villkor. Där brast allt och Bill kastade sig om halsen på sin bror, båda snyftade okontrollerat.
- Nu vill jag att du ska berätta vad du menar. Berätta allt som du tänkt på, så jag kan hjälpa dig, viskade Bill i broderns öra medan han lät fingrarna smeka de sträva lockarna.
Sucken som hördes genom hela lägenheten, innehöll all Tom smärta och lättnad över att äntligen få dela den med någon.