Der Schnee Fält Einsam - Kapitel 2 (Maj 2008/November 2008)

 Kapitel 2: Leva en lögn

Familjen hade fallit samman, en stor spricka hade skapats så fort pappan kommit hem från Shanghai. Han hade klandrat mamman för att inte ha tagit bättre hand om hans lilla flicka, hon hade klandrat honom för att han varit borta alldeles för mycket och aldrig hjälpt till tillräckligt hemma. Ingen av föräldrarna hade kunnat förstå hur deras söta flicka kunnat bli en sådan svart och trasig varelse, hur hon kunnat skada sig själv så mycket. De hade skyllt på musiken, de hade skyllt på hennes vänner, de hade skyllt på hennes idoler. Egentligen så hade de gjort allt som stod i deras makt för att kunna skylla på allt annat än sig själva.

2008-05-25 Berlin.

Ett par dagar hade passerat, Fredrik kände det som om han tillbringat dem i en dimma. Självklart hade Tokio Hotel tagit hem stor slam på Comet galan. Självklart hade han tvingat sig själv att se på hela galan, se deras tacktal, deras glada miner och tårfyllda ögon. Det var som ett slags straff mot sig själv, varje gång Fredrik tvingade sig själv till att se på sådant där. Han straffade sig själv för att han låtit Freja gilla några som dem, han straffade sig själv för att han låtit Freja dö.

”Hans allvarliga operation på stämbanden är inte ens två månader borta i det förflutna men Tokio Hotel sångaren Bill Kaulitz har inte lärt sig någonting. Nu har han ännu en gång påträffats med en cigarrett i munnen. Röker sångaren bort sin röst?”

 Nu var det en solig morgon och han hade precis promenerat till den närmaste kiosken och köpt morgonens utgåva av tidningen BILD, självklart fann han där en artikel om Tokio Hotel. Närmare bestämt om Bill Kaulitz rökvanor, tydligen tyckte BILD att sångaren borde passa sig med cigarretterna så här efter operationen. Fredrik som själv precis tänt en cigarett, satt sig på balkongen till lägenheten där han bodde själv efter att hans mamma ca ett år tidigare träffat en ny karl och flyttat till Hamburg med honom, hånskrattade. Han kedjerökte som ett lokomotiv ibland och hade inga problem med det, men nu hoppades han att BILD för en gångs skull skulle ha rätt. Det fanns ingen bättre framtidsvision än att Bill Kaulitz antingen total förstörde sin karriär eller skulle åka på någon obotlig sjukdom som cancer och dö. 

Efter att rökt sin cigarrett färdigt och bläddrat igenom tidningen gick han in i den lilla lägenheten för att sätta på kaffe, allt den snart nittonåriga Fredrik Litsch behövde på morgonkvisten var en cigarett och en kopp kaffe. Ibland åt han något också, om han hade haft råd att fylla på skafferi och kylskåp. Skolan slutade han redan förra sommaren, och sedan dess hade han jobbat deltid på en närlivsbutik i samma kvarter som han bodde i den östra delen av Tysklands huvudstad. Det drog inte in särskilt mycket pengar, men det räckte för att få hans lilla hushåll att gå runt. Hans käre far skickade också pengar lite då och då, när föräldrarna skildes hade pappan genast antagit en befordran som ansvarig för hans företags Asien avdelning och flyttat till Shanghai. Mestadels, gick pengarna åt till att betala räkningar och att resa iväg på anti-fan aktioner. Att hata Tokio Hotel tog upp en egentligen onormalt, sjukligt stor del av Fredriks liv.

Medan kaffet fick sjunka ner och finna sin rätta plats i magen, kunde han inte låta bli att fundera. Ända sedan sitt oväntade möte med bandet hade Fredrik haft en olustig känsla i hela kroppen, han hade inte ens berättat för sina anti-fan vänner om det hela. Det hade känts lite för personligt, lite för skört. Skulle han sätta ord på det skulle det falla till backen och gå i tusen bitar. Han undrade vad de tänkt när han anklagade dem för att ha dödat han syster, han undrade om de tänkt alls. Säkert hade de glömt det in nästa sekund, eller i alla falls å fort det börjat regna kometer över dem. Det gjorde honom arg och samtidigt trött. De skulle nog aldrig kunna förstå hur mycket de skadat honom, hur mycket de förstört hans liv.

Fredrik kände en sorts uppgivenhet, han hade medverkat i anti-fan aktioner i åratal nu och aldrig hade han märkt att bandet berörts av något de gjort. Nog blev de väl upprörda men aldrig hade visat sig provocerade. Kanske var de helt oförstående till att en stor del av den tyska befolkningen hatade dem hett och inget hellre ville än att de skulle fall pladask varje gång de strosade ner för röda mattan. Fredrik tyckte att de var skenheliga, att deras leenden och deras snack om att leva i sekunden var genomskinlig falskhet. Hans åsikt var att inte bara Tokio Hotel utan även deras fans levde i en lögn. Att texterna som bandet påstod handlade om att livet var värt att leva, egentligen bar dolda budskap som uppmanade lyssnarna till att ta sina liv.

I samma stad…

De hade återvänt från Oberhausen som segrare, de hade ännu en gång lyckats sätta sitt vattenmärke i boken om Tysklands musikhistoria. Tokio Hotel var stolta, men en gnagande olust känsla fanns inom Bill Kaulitz medan han och tvillingbrodern Tom hjälptes åt att lasta in resväskorna i den relativt nya lägenheten i Berlin. Han kunde inte släppa tanken på killen som ramlat ut på röda mattan, de blå ögonen som så fyllda med hat stirrat hål på dem alla förföljde honom. Det gjorde också orden som den främmande killen sagt, att de dödat hans syster. När de hade snackat om det, alldeles efter att han stormat ut ur logen, hade Bill och de andra kommit fram till att den där snubben hade en skruv lös någonstans och så hade de försökt skratta bort det. Bill visste bättre, han såg på de andra att de också var störda av uttalandet, att det gnagde lika mycket i dem som i honom. Han mötte Toms blick över en av de största väskorna som var så överfull att de var tvungen att hjälpas åt att bära den. Bruna ögon hade de båda två, identiska ögon och identiska tankar utbyttes i det ögonblicket. Tom hade också känt smärtan som flödat från killen, och blandats med hatet som han spytt ut på dem. Det var inte så enkelt som han velat få det att låta, på något vis anklagade han Tokio Hotel för sin systers död men något sade Bill att det inte var hela historien.

–        Vi måste göra det, sade Tom efter en stunds talande tystnad när deras blickar bytt ord. Annars kommer vi aldrig att kunna sova gott om nätterna igen.

–        Jag vet, Bill suckade. Men vi borde ringa de andra och höra vad de tycker först innan vi börjar leta efter honom och går till botten med det här.