Kapitel 3: Skuld och skam
Det började som en känsla i magen, en känsla av att något var fel. Sedan hade det fortsatt med att känslan spred sig så långt som ut i fingertopparna, vilket nästan fått dem att domna bort och därmed tvingat Tom Kaulitz att koncentrera sig ännu hårdare för att träffa de rätta noterna när de stod på scenen. Känslan var av en obehaglig art. Det var svårt att precisera närmare än så. Han visste bara att han aldrig känt så förut. Eller det var inte helt sant, han hade känt så vid ett tidigare tillfälle. När deras pappa lämnade dem. Känslan var för stor för hans kropp, därför tryckte den på så våldsamt, gjorde att han fick ont i magen och huvudet.
Det som känslan gjorde var att den fick honom att känna sig ful, inte bara till utseendet utan hela vägen från utsidan och in. I jämförelse med andra kände han sig fet och klumpig, likaväl som taktlös, smaklös och vulgär. Det var en spiral som bara fortsatte nedåt, han kunde inte bryta cirkeln. Varje konsert, varje intervju, varje gång hans fingrar tvingade sig själva till att röra sig över strängarna på gitarren för att få fram samma toner som förra året så var det för fansens skull. Det som tillslut blev omöjligt för honom var känslan av hat som växte, mot fansen. Hatet, avskyn inför de som han var skyldig så mycket. Skuldkänslorna slukade upp det sista av den sanna Tom som fanns kvar.
Droppen som fick bägaren att rinna över, katalysatorn, den första vindpusten som tillslut fällde tornet, kom den där kvällen. De hade vunnit stort på VMA, sitt första riktigt internationella pris. EMA året innan hade visserligen det också varit en stor framgång och internationellt det med, men det låg ändå ett slags magiskt skimmer över att vinna på den amerikanska galan. Ett slags kvitto på allt slit, allt hårt arbete de hade lagt ner där på andra sidan Atlanten.
Tom var lycklig. Nej. Tom var så nära lycklig han kunde komma, ändå befann han sig mil ifrån det himmelrike som han borde besöka. De andra tre svävade på moln och efterfesten var succé på succé när stora internationellt erkända artister ville byta några ord med de nya stjärnskotten i Tokio Hotel. Tom drack mycket, antagligen mer än han borde. Det hade blivit en ful ovana, att när tillfälle gavs bli så full som han fysiskt kunde klara av. Ett sätt för honom att fly från verkligheten. Precis som han gärna flydde in på toaletten efter måltiderna för att göra sig av med den överflödiga maten, eller hur han gärna flydde in i sig själv genom att låta gitarrens strängar skära medvetna sår i hans fingrar. Små, små, betydelsebärande detaljer som ingen lade märke till. Små steg på vägen mot inre massförstörelse.
Det började som en känsla i magen, en känsla av att något var fel. Sedan hade det fortsatt med att känslan spred sig så långt som ut i fingertopparna, vilket nästan fått dem att domna bort och därmed tvingat Tom Kaulitz att koncentrera sig ännu hårdare för att träffa de rätta noterna när de stod på scenen. Känslan var av en obehaglig art. Det var svårt att precisera närmare än så. Han visste bara att han aldrig känt så förut. Eller det var inte helt sant, han hade känt så vid ett tidigare tillfälle. När deras pappa lämnade dem. Känslan var för stor för hans kropp, därför tryckte den på så våldsamt, gjorde att han fick ont i magen och huvudet.
Det som känslan gjorde var att den fick honom att känna sig ful, inte bara till utseendet utan hela vägen från utsidan och in. I jämförelse med andra kände han sig fet och klumpig, likaväl som taktlös, smaklös och vulgär. Det var en spiral som bara fortsatte nedåt, han kunde inte bryta cirkeln. Varje konsert, varje intervju, varje gång hans fingrar tvingade sig själva till att röra sig över strängarna på gitarren för att få fram samma toner som förra året så var det för fansens skull. Det som tillslut blev omöjligt för honom var känslan av hat som växte, mot fansen. Hatet, avskyn inför de som han var skyldig så mycket. Skuldkänslorna slukade upp det sista av den sanna Tom som fanns kvar.
Droppen som fick bägaren att rinna över, katalysatorn, den första vindpusten som tillslut fällde tornet, kom den där kvällen. De hade vunnit stort på VMA, sitt första riktigt internationella pris. EMA året innan hade visserligen det också varit en stor framgång och internationellt det med, men det låg ändå ett slags magiskt skimmer över att vinna på den amerikanska galan. Ett slags kvitto på allt slit, allt hårt arbete de hade lagt ner där på andra sidan Atlanten.
Tom var lycklig. Nej. Tom var så nära lycklig han kunde komma, ändå befann han sig mil ifrån det himmelrike som han borde besöka. De andra tre svävade på moln och efterfesten var succé på succé när stora internationellt erkända artister ville byta några ord med de nya stjärnskotten i Tokio Hotel. Tom drack mycket, antagligen mer än han borde. Det hade blivit en ful ovana, att när tillfälle gavs bli så full som han fysiskt kunde klara av. Ett sätt för honom att fly från verkligheten. Precis som han gärna flydde in på toaletten efter måltiderna för att göra sig av med den överflödiga maten, eller hur han gärna flydde in i sig själv genom att låta gitarrens strängar skära medvetna sår i hans fingrar. Små, små, betydelsebärande detaljer som ingen lade märke till. Små steg på vägen mot inre massförstörelse.
Den kvällen föll muren sönder. Den kvällen gick allt överstyr. Det värsta var att ingen visste, ingen såg och ingen ville veta. Tom hade gått från festen med tre tjejer. De var inte amerikanskor, men de hade låtsats vara det. Tom hade varit för full för att lägga märke till deras brytning. Detta var tyska fans. Detta var inte vilka tyska fans som helst. De var förföljare. De var den typen av fans som Tokio Hotel var rädda för, som bidragit till att de ökat på sin säkerhet de senaste åren. Och Tom hade följt med dem.
Vad som sedan hände, hade varit spiken i kistan för honom. På berget av självförakt som han byggt de senaste månaderna, lades nu ett riktigt trauma. Ett trauma som han var ensam att bära.
Jag vet inte hur jag ska kunna prata. Min mun känns torr och huvudet gör ont
Jag lovar att jag lyssnar, dina sår är mina sår, jag ska höra om så mina öron faller av
Jag vet inte hur jag ska orka, bryta isen, tala ut
Jag lovar jag ska torka, varje tår tills de tar slut
Jag vet inte om jag kan klara, att blotta mig totalt
Jag lovar jag ska vara, här när allt är klart
De var inte vana vid att tala med varandra. Inte på det här sättet. Så nakna inför varandras ögon. Med en äkta sanning emellan dem. Så svårt att ta på prden, fånga in dem och släppa ut dem. På rätt plats, vid rätt tillfälle. Bill var van vid att svälja, varje lögn som Tom spottade ut. Van vid att aldrig ifrågasätta. Tom var van vid att dölja. Allt som kanske kunde skada. De trodde att de kände varandra bättre än några andra. Kanske hade de fel. Nu fanns i alla fall chansen att repararer allt, Bill var villig att försöka. Tom var som trasdockan i skyltfönstret, som hängde med sitt huvud, livlös och villig att följa den som drog dess arm. Bill drog i armen. Tom följde.
- Vad vill du höra först? frågade Tom, uppgivet, resignerat.
- Det värsta.
Bill behövde inte ens tänka innan han svarade. Det värsta måste sägas först, det värsta måste ut. Gör det snabbt så går det över fortare, dra bort plåstret i en hastig rörelse så kommer smärtan ebba ut.
- Jag blev våldtagen.
Luften frös till is. För att sedan explodera i ett hundratal klara färger, Bill trodde att världen stod i brand. Inget fanns och allt fanns. Han förstod inte ett ord och han förstod allt. Inombords satt två små pojkar och skrek så högt att all världens glasrutor pulveriserades. De båda rösterna tappades bort i varandra, ingen kunde svara på vem som skrikit högst.
- Det var efter VMAs. Jag gick därifrån före er.
- Du gick med några tjejer, du sa de var från New York?
- Jag hade fel.
Tom stirrade på sina fötter, stora, fula fötter. Vägrade möta sin broders blick. Blickar säger mer än tusen ord och Tom ville inte klandra, trots att han visste att det fanns en dom att fälla. Han klandrade Bill för det som hänt, i alla fall en liten bit av honom gjorde det. Samma del som avskydde Bill för att han inget sätt tidigare.
Vad som sedan hände, hade varit spiken i kistan för honom. På berget av självförakt som han byggt de senaste månaderna, lades nu ett riktigt trauma. Ett trauma som han var ensam att bära.
Jag vet inte hur jag ska kunna prata. Min mun känns torr och huvudet gör ont
Jag lovar att jag lyssnar, dina sår är mina sår, jag ska höra om så mina öron faller av
Jag vet inte hur jag ska orka, bryta isen, tala ut
Jag lovar jag ska torka, varje tår tills de tar slut
Jag vet inte om jag kan klara, att blotta mig totalt
Jag lovar jag ska vara, här när allt är klart
De var inte vana vid att tala med varandra. Inte på det här sättet. Så nakna inför varandras ögon. Med en äkta sanning emellan dem. Så svårt att ta på prden, fånga in dem och släppa ut dem. På rätt plats, vid rätt tillfälle. Bill var van vid att svälja, varje lögn som Tom spottade ut. Van vid att aldrig ifrågasätta. Tom var van vid att dölja. Allt som kanske kunde skada. De trodde att de kände varandra bättre än några andra. Kanske hade de fel. Nu fanns i alla fall chansen att repararer allt, Bill var villig att försöka. Tom var som trasdockan i skyltfönstret, som hängde med sitt huvud, livlös och villig att följa den som drog dess arm. Bill drog i armen. Tom följde.
- Vad vill du höra först? frågade Tom, uppgivet, resignerat.
- Det värsta.
Bill behövde inte ens tänka innan han svarade. Det värsta måste sägas först, det värsta måste ut. Gör det snabbt så går det över fortare, dra bort plåstret i en hastig rörelse så kommer smärtan ebba ut.
- Jag blev våldtagen.
Luften frös till is. För att sedan explodera i ett hundratal klara färger, Bill trodde att världen stod i brand. Inget fanns och allt fanns. Han förstod inte ett ord och han förstod allt. Inombords satt två små pojkar och skrek så högt att all världens glasrutor pulveriserades. De båda rösterna tappades bort i varandra, ingen kunde svara på vem som skrikit högst.
- Det var efter VMAs. Jag gick därifrån före er.
- Du gick med några tjejer, du sa de var från New York?
- Jag hade fel.
Tom stirrade på sina fötter, stora, fula fötter. Vägrade möta sin broders blick. Blickar säger mer än tusen ord och Tom ville inte klandra, trots att han visste att det fanns en dom att fälla. Han klandrade Bill för det som hänt, i alla fall en liten bit av honom gjorde det. Samma del som avskydde Bill för att han inget sätt tidigare.
För att han inte hade märkt att Tom tappat färg och form, hur plåstren på fingertopparna blivit fler.
- Det var Hamburg tjejer.
Tystnad, Bill glömde bort att andas och bröt tystnaden genom att kippa efter luft.
- Nej…
Han kved och knep ihop ögonen som för att stänga ute sanningen, det fanns inget annat kvar att göra. Hamburg tjejer. Röda varningslampor blinkade bakom de stängda ögonlocken, det fanns en grupp av fans från Hamburg som var farliga. Rent ut sagt livsfarliga, för man visste aldrig vart man hade dem.
- Vad gjorde de?
- De tog mig till sitt hotell.
- Och de våldtog dig?
Bill hade svårt att se det framför sig. Svårt att se hur tre tjejer skulle kunna våldta hans bror, Tom var aldrig den som tackade nej till sex, och ju fler tjejer desto bättre. Åtminstone var det den image han ville visa, Bill motstod en impuls att sparka sig själv på smalbenet när han insåg att han ännu en gång fallit i fällan av att köpa broderns image och blunda för sanningen.
- De började. Jag trodde att jag ville, jag var livrädd för vad de kunde göra när jag väl insåg vilka de var. Men i början trodde jag att jag vill. Tills de band fast mig.
Tårar trillade sakta ner för Toms redan våta kinder. Bill lät sina fingrar, som fortfarande var kalla av vinterns bitande kyla, torka bort dem med en lätt rörelse, helt automatisk, utan eftertanke.
- Sedan kom han.
- Han? Tom, vad hände egentligen?
Tom kunde inte säga mer, han bar för mycket gråt inom sig så Bill kunde inte göra annat än att ta honom i sin famn och låta honom gråta. Allt medan han själv kände paniken krypa längre och längre upp över ryggraden. Han visste inte ens om han ville veta mer, instinktivt kände han att han verkligen inte behövde höra mer nu. Men han visste att Tom behövde prata, och att inte ens hälften var sagt.
- Det var Hamburg tjejer.
Tystnad, Bill glömde bort att andas och bröt tystnaden genom att kippa efter luft.
- Nej…
Han kved och knep ihop ögonen som för att stänga ute sanningen, det fanns inget annat kvar att göra. Hamburg tjejer. Röda varningslampor blinkade bakom de stängda ögonlocken, det fanns en grupp av fans från Hamburg som var farliga. Rent ut sagt livsfarliga, för man visste aldrig vart man hade dem.
- Vad gjorde de?
- De tog mig till sitt hotell.
- Och de våldtog dig?
Bill hade svårt att se det framför sig. Svårt att se hur tre tjejer skulle kunna våldta hans bror, Tom var aldrig den som tackade nej till sex, och ju fler tjejer desto bättre. Åtminstone var det den image han ville visa, Bill motstod en impuls att sparka sig själv på smalbenet när han insåg att han ännu en gång fallit i fällan av att köpa broderns image och blunda för sanningen.
- De började. Jag trodde att jag ville, jag var livrädd för vad de kunde göra när jag väl insåg vilka de var. Men i början trodde jag att jag vill. Tills de band fast mig.
Tårar trillade sakta ner för Toms redan våta kinder. Bill lät sina fingrar, som fortfarande var kalla av vinterns bitande kyla, torka bort dem med en lätt rörelse, helt automatisk, utan eftertanke.
- Sedan kom han.
- Han? Tom, vad hände egentligen?
Tom kunde inte säga mer, han bar för mycket gråt inom sig så Bill kunde inte göra annat än att ta honom i sin famn och låta honom gråta. Allt medan han själv kände paniken krypa längre och längre upp över ryggraden. Han visste inte ens om han ville veta mer, instinktivt kände han att han verkligen inte behövde höra mer nu. Men han visste att Tom behövde prata, och att inte ens hälften var sagt.
”Tänd eld på dina tankar
Med dina svarta tysta tårar
Och vi vet och du vet allt tar slut
Du ger oss kalla kårar
Med dina svarta tysta tårar
Och vi vet alla vet allt tar slut
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv.... ”
Kent / Dom Som Försvann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar