We are broken - Kapitel 3 (oktober 2007 - november 2007)

Del 3: Känner det är någonting på gång.

Heidi:

Det låg bara något alldeles underbart i luften när jag vaknade imorse, trots att jag vaknade utan att egentligen sovit särskilt mycket. Jag, hade nämligen tillsammans med ett gäng andra tjejer sovit utanför Bengans skivaffär i Stockholm, när jag kom hit igår eftermiddag var jag ändå inte den första på plats. Långt ifrån, men förvånande nog har alla varit schyssta mot mig. Det är en underbar känsla att vara bland människor som gillar samma sak som man själv gör, alla älskar vi Tokio Hotel. Jag är verkligen inte van vid att känna mig som del av en gemenskap, men jag gillar det.

Nu har vi hängt här ett tag, käkat lite, snackat en hel del. Seriöst, jag har snackat med folk… helt otroligt egentligen. Jag som aldrig säger ett ord för mycket om jag inte måste, det var några tjejer som ville ha hjälp med sin tyska, de hade skrivit ihop några rader på baksidan av ett kort och de tänkte ge kortet till Tokio Hotel. Sedan var det fler som bad om hjälp när de märkte att jag var så pass bra på språket. Det fanns faktiskt tjejer som hade ganska bra koll på allt det där, vilket jag tyckte var jättekul eftersom ingen i min tyska klass på skolan verkar bry sig det minsta i att få till det.

-          Heidi?

-          Ja..? En av tjejerna, som jag faktiskt kommit bäst överens med väckte mig ur mina tankar. Vad är det Isabelle?

-          Vad hade du tänkt göra efter signeringen, ska du åka direkt till Arlanda eller vad?`

Jag hade berättat för henne om mina planer att snarast möjligt ta mig ut ur Sverige.

-          Jag vet inte… först funderade jag på att ta tåget till Danmark och sedan hitta ett sätt att ta mig till Tyskland därifrån. Men har jag råd med en flygbiljett så kanske det är smartare, jag borde nog gå till en resebyrå och kolla upp det här så fort signeringen är över.

-          Mm, och jag kan följa med dig om du vill. Skulle det va så att det inte går nått bra flyg eller tåg idag som dn får plats på så kan du ju alltid sova hos mej inatt.

-          Skulle jag kunna det, nej men gud vad snäll du är, är det säkert det då?

-          Jorå, jag är ändå själv hemma, alltså om jag kunde skulle jag följa med dig till Tyskland, fatta vad roligt! Men jag fattar att du vill göra det själv och så, men du måste höra av dej till mej, så att jag vet att du lever åtminstone.

-          Javisst kan jag väl göra, men då måste jag få din mejladress.

-          Of course, har du en penna nånstans?

Så helt plötsligt hade jag fått Isabelles mejladress och i stort sett bestämt att jag skulle sova hos henne, inte visste jag att det var så enkelt att skaffa kompisar! Detta hann jag inte fundera särskilt mycket över eftersom en av tjejernas mamma precis hade kommit med en hel hög med pizzor som hon bjöd alla runt omkring på, jag blev tvungen att snabba mig för att få tag på en slice.

Tom:

 Om några minuter ska vi möta våra svenska fans för första gången, riktigt trevligt ska det bli, man har ju hört vissa saker om svenska brudar, hehe. Inte för att jag kommer ha tid till sådan förströelse...späckat schema som vanligt. Ska bli kul att se deras ansikten i alla fall, och ja... höra deras skrik. Det är faktiskt inte sant att alla tjejer låter lika, man kan faktiskt höra skillnad på dem beroende på vilket land de kommer från. Det tror i alla fall jag, eller det kanske har att göra med att alla har olika språk... Hm. Äh, orka tänka på sådant nu… Nu är det dags att leka rockstar!

Gustav:

Here we go again, skrikande fans utanför fönsterrutan, och massor av skivor att signera. Men jag älskar det, självklart, vem skulle inte älska det? Ibland är jag lite orolig att fansen kanske inte förstår hur mycket jag verkligen älskar det jag gör, och älskar dem… Jag menar… jag är väl inte den i bandet som säger mest. Nåja, ingen idé att fundera på det nu, det har jag ändå inte tid med, nu är det snart dags att spela svårflörtad igen.

Bill:

 Åh! Alla underbara fansen, äntligen får jag träffa dem igen. Synd bara att man knappt hinner prata så mycket alls med dem, de passerar liksom bara i revy. Skulle vilja ha lite mer personlig kontakt ibland, få höra vad de verkligen tycker om våra låtar, få höra om deras liv. Men sådant hinns ju aldrig med, det är någonting hala tiden. Inte för att jag klagar, detta är vad jag alltid har velat göra. Jaja, nu är det dags att ge sig ut i röran av underbara fangirls. Hihi... Undrar hur det känns att stå där ute och veta att snart får de se mej, sin största idol!

Georg:

Ännu en stad, ännu flera fans. Missförstå mig inte fel, jag är jätteglad. Överlycklig, men jag undrar bara… kan det här vara staden där Heidi finns? Jag undrar alltid det, men jag får nog aldrig någonsin veta, tänk om det faktiskt är så att hon är död? Nej, jag kan inte tro det, och jag kan inte fundera mer på det här nu, det har jag inte tid med. Nu ska jag bara gå ut där och låta adrenalinet och lyckoendorfinerna ta över. Jag ska bara låta fansens glädje smitta av sig på mig enkelt. Nu är det dags.