Kapitel 3 : De som skyldiga äro
Händelser i ett liv är vad som formar människorna, vad som formar både den stund som skildras och den framtid den leder till. Vi är alla sammanlänkade, osynliga trådar binder samman tusentals människoliv. Ibland drar någon i trådarna så att vi närmar oss varandra, så att två som aldrig vetat om varandras existens plötsligt påverkar varandras liv.
Det låg som ett skimmer över den kvällen, när Nadja äntligen lämnade sjukhuset bakom sig för att bege sig hemåt. Mörkret omfamnade henne men den kalla kvällen gjorde det möjligt för stjärnor att titta fram och tillsammans med gatlyktor lysa upp vägen. På parkeringen utanför sjukhuset stod hennes gröna Toyota precis där hon lämnat den samma morgon, bilen var ny och inköpt bara två dagar tidigare, samma dag som hon landat i Tyskland.
Nadja tyckte om sin nya bil, hon hade alltid föredragit att köra Toyotor, och det var något tryggt i att kunna köra samma sorts bil som hon brukat göra hemma nu när hon befann sig i ett främmande land.Medan hon körde längs de små gatorna i Berlin tänkte hon på den händelserika och rent av chockerande dagen hon just genomlevt.
Efter att hon kommit ner från avdelningen för gravt störda patienter, hade Nadja försökt leta rätt på Dr Sonnenschein för att delge henne de upptäckter som hon gjort under den korta tid hon spenderat med den mystiska mannen som nu var hennes patient. Tillslut hittade hon sin överordnande i ett rum där sjukhuset förvarade mediciner.
- Dr Leander, hur gick det med patienten?
Dr Sonnenschein log ett brett leende som ändå inte riktigt lyckades nå hela vägen upp till hennes ihärdigt stirrande ögon.
- Bättre än förväntat, men Dr Sonnenschein..
- Du kan kalla mig Hedwig, men bara när sköterskorna inte hör, den här gången såg leendet mer äkta ut.
- Ja, men då får du kalla mig Nadja.
- Visst Nadja, vad funderar du på?
- Jo, jag tror att jag kan identifiera patienten
Dr Sonnenscheins leende byttes till förvåning, hon såg nästan lite förskräckt ut. Några gånger öppnades hennes mun, som om hon försökte säga någonting men inga ord kom ut. Nadja log och kände sig plötsligt väldigt lugn, fjärilarna som nyss bosatt sig i hennes mage tycktes ha flyttat ut igen.
– Patientens namn är Bill Kaulitz, han var en av medlemmarna i det väldigt framgångsrika rockbandet Tokio Hotel som av okänd anledning lade ner sin verksamhet för åtta år sedan.
– Vid samma tidpunkt som patienten lämnades på DKHs trappa, konstaterade Sonnenschein, Nadja nickade.
– Precis, vad jag inte förstår är hur ingen på DKH kunde känna igen honom, då var han en av Tysklands mest kända och framgångsrika musiker.
Kvinnan framför Nadja såg medens väldigt trött ut och strök händerna efter sidan som om hon försökte få bort något smutsigt från sina fingrar, som förövrigt var de renaste och vitaste fingrar Nadja någonsin sett.
– Jag hade i alla fall ingen aning om vem han var när han kom hit, sade hon tillslut. Men då var han redan så förändrad, kanske visste de på DKH redan från början vem han var. Vem vet hur de där människorna fungerar, de kanske fann mer nöje i att plåga en berömd sångare än de andra sjuka stackarna?
Dr Sonnenscheins svar hade skrämt henne, en stor känsla av obehag hade överrumplat henne och resten av dagen hade hon tyst sysslat med vad hon är blev tillsagd att göra. Nu var hon snart hemma, bilen smög in på gårdsplanen och hon parkerade. Det var en bra lägenhet som hon hade fått tag på, efter omständigheterna. Saken var den att hon hade blivit tvungen att så snabbt som möjligt skaffa sig ett boende, eftersom hon från den dagen hon blev erbjuden jobbet bara hade en vecka på sig att ordna med allt innan hon skulle börja.
För Nadja hade jobberbjudandet inte kunnat komma vid ett bättre tillfälle, hennes pappa hade just dött och det kändes därför skönt att lämna Sverige bakom sig. Hon lämnade också ett dåligt förhållande, mannen som varit hennes sambo i tre år hade nyligen övergett henne för en anan kvinna som han av misstag gjort gravid. Nej, i Sverige fanns inget som Nadja saknade, bara minnen.
- Mamma, mamma vad gör du? Flickan står vid fönstret, hon ser sin mamma ute på balkongen, men mamman står och lutar sig alldeles för långt över kanten. Flickan är sex år och rädd, så väldigt rädd att mamma ska ramla över kanten och ner i asfalten.
- Mamma kom in igen, det finns panik i flickans röst, fastän hon bara är sex år vet hon att något är fel med hennes mamma.
Vanliga mammor använder inte strykjärnet för att bränna hål på sin egen hud, vanliga mammor ställer sig inte framför körande bilar på en gata, vanliga mammor hänger sig inte med halva kroppen utanför kanten på en balkong.
Nadjas mamma hade varit psykiskt sjuk, och en dag hade hon inte bara lutat sig över kanten på balkongen, en dag hade hon fallit över. Eller kanske hade hon hoppat, ingen visste, Nadja hade varit det enda vittnet och hon hade bara varit åtta år. Ända sedan den dagen hade hon vetat vad hon ville göra med sitt liv, hon ville göra sjuka människor friska, hon ville inte att fler skulle sluta på samma sätt som hennes mamma gjort.
Det som gjorde mest ont, tänkte Nadja när hon äntligen kunde dra täcket över sin smala kropp, var ändå inte att mamma tog sitt liv. Det var att hon varit så sjuk att hon känt sig tvungen att göra det. När sedan Tokio Hotel kommit in i Nadjas liv hade det varit ett sätt för henne att kanalisera alla henne svarta tankar, för som tonåring hade Nadja varit full med sådana.
En sång som fortfarande kunde få henne att gråta, och som kunde återkomma i hennes drömmar där hon också såg sin mamma falla som en skadeskjuten fågel nerför balkongräcket, var Spring Nicht. En suck slapp ur henne, varför kunde drömmarna och tankarna inte lämna henne ifred? Extra smärtsamt var det ikväll, nu när hon hade fått Bill Kaulitz till patient. Hon kände det som en skyldighet, att fixa honom. Att göra honom frisk. Tokio Hotel hade alltid varit ett stöd för henne, en trygghet, en säker plats i allt kaos. Nu var Nadja tvungen att göra världen till en säker plats för Bill, hon var fast besluten att få honom att återvända till den här världen. Han behövdes fortfarande här.
Imorgon, tänkte hon innan sömnen slutligen vann kriget med hennes medvetande. Ska jag försöka prata med honom igen, men jag ska också försöka få tag på någon som kanske arbetade på DKH den dag han skrevs in där. Någon borde veta vem som lämnade av honom, och varför. Det är min skyldighet att ta reda på vad som hände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar