Toxic - Kapitel 3 (juli 2008 - januari 2009)

Kapitel 3: On the edge

2004

Zooma in, se; flicka och pojke. Ta ett foto. Zooma in, zooma ut. Stäng av blixten, solen skiner utanför fönstret i den lilla lägenheten. Fönstret är dolt av stora svarta lakan. Solen kommer inte ända in. Ändå vet de att våren är här. Det är helg vilket innebär ledigt från skolan för pojken. Flickan går inte i skolan. Om ett år är de inte vänner längre.

Anna hostar. Så djupt och rosslande att Bill Kaulitz tror att själva ljudet ska slita sönder henne. Han sneglar oroligt åt hennes håll. Hon sitter på golvet, lutar sig mot soffan och bläddrar förstrött genom en tidning samtidigt som hon röker febrilt. En tidning där hon finns med i en annons för en kedja av skoaffärer som precis börjat ploppa upp lite här och var i Tyskland. Bill står vi fönstret, kikar ut bakom de svarta lakanen. Han vet att hennes ögon inte tål solljuset och att det är anledningen till att hon har lakanen. För det har hon berättat för honom. Hon berättar gärna saker för honom. Han tror på allt hon säger. Mest för att det är enklast så, det skulle krävas för mycket av honom att försöka gå till botten med den smygande känslan att hon är full av lögner. Lika full av dem som han själv är. Han har inte den energin. Han låter lakanet falla tillbaka igen, slå emot fönsterrutan, tyst. Bill borde inte vara här. Men det är inget han bryr sig i. Att bry sig kräver även det för mycket energi. Han segnar ner på golvet bredvid henne, tar cigaretten ur hennes hand och tar ett befriande bloss.

Fjorton år, vilket slöseri med tid. Vilket slöseri med liv. Han vet inte om han tänkt det eller sagt det högt, hon reagerade i vilket fall som helst inte. Sade han det högt så var det ändå inget hon inte hört förr. Ända sedan hans fjortonde födelsedag i september året innan, hade han upprepat samma mantra. Slöseri med tid, slöseri med liv. Bill ville inte leva så här. Det var bättre att inte leva alls än att leva så här. Men han orkade aldrig ta tag i de tankarna heller och det visste hon. Så hon reagerar inte. Och hon är den enda som visste. Hon är den enda som vet det mesta av det som pågick i hans huvud och i hans hjärta nu för tiden. De där hemma vet att något är på gång men han är övertygad om att de inte vet vad. Eller, de vet nog vad, för det syns säkert på honom. Men de vet inte hur allvarligt läget är. Ta lite mer mat, brukar hans mamma truga. Vill du dela på en chipspåse med mig, brukar hans tvillingbror säga. Alltid med oro i sina röster, panik undangömd bakom sina ögon. De vet inte att deras desperata försök att göda honom bara gör mer skada än nytta.

Det är skönt för honom att kunna fly hit. Här blir han inte dömd, här blir han förstådd. Lyssnad på. Även om det inte är så mycket respons alla gånger så mår han bra här.

- Vi måste hitta på något nytt, säger hon efter en stunds tystnad.

 Hostattacken har dött ut och hon har slagit ihop tidningen. Hon studerar hans ansikte, de sminkade ögonen – hon har lärt honom att lägga på kajalen precis så där, piercingen i ögonbrynet, det korta taggiga håret – hon har lärt honom stajla det precis så där. Det finns en slags ömhet mellan dem. Hon känner nästan någon slags modersinstinkt till den här unga pojken som så dedikerat hänger sig till hennes umgänge. Som om hon måste rädda honom, hjälpa honom. Ha det i åtanke, hon vill honom bara väl. Det hon tror är bra för henne själv tror hon även är bra för honom. Det är bara så att hennes föreställningar om vad som är bra, inte alls stämmer överens med vad som verkligen är bra.

- Vad skulle det vara?

Bill frågar uppriktigt nyfiken, så nyfiken som han orkar vara. Det är tre dagar sedan han senast åt. Han har lyckats undvika de gemensamma måltiderna den här veckan genom att påstå att han ätit i skolan och sedan skyndat sig hem till henne. Han är stolt över sig själv men också väldigt svag, en känsla som han faktiskt börjar bli ganska vad vid. Den överrumplar honom inte längre, han omfamnar och accepterar den istället. Den här ihåligheten.

Anna rätar på sig, sätter sig upp en aning rakare, försöker koncentrera sig på att sitta så. Fokusera på det hon ska säga, trots att kroppen inte riktigt vill. Hon är van vid att få tvinga sin kropp. På fotograferingar till exempel, lyda fotografen trots att tomheten äter upp henne. Hon har inte ätit på fem dagar och sist hon åt var det inte mer än en skorpa. Som hon sedan försökte kräkas upp. Det misslyckades, kroppen ville så förtvivlat gärna behålla den där skorpan att inget hon gjorde kunde förmå den att släppa taget. Det fick hon sådan panik över att Bill varit tvungen att hålla fast henne på golvet så att hon inte skulle få tag på en kniv och skära upp magen. Båda drack mycket vatten, för vatten innehöll inga kalorier och med vatten kunde man överleva.

- Jo, hon blinkar med sina feberblanka ögon. Försöker hålla dem öppna.

- Ja?

Han tar hennes hand, känner benen i hennes hand slå emot benen i hans egen. Ger en känsla av trygghet.

- Det finns sätt som vi inte har provat. Sätt som vi kan gå ner i vikt på.

Fanns det andra sätt? Bill lyssnar verkligen uppmärksamt nu. Han tror inte riktigt på sin familj när de säger att han blivit så smal, han tror inte riktigt på det ens när han kan känna sina egna ben mot hennes när de kramas. Vad man känner och vad man ser är två olika saker och han ser en tjock och ful pojke när han ser sig i spegeln.

- Vi provar det.

Anna har inte ens sagt vad det är och han har redan tackat ja. Hon ler.

Då fixar jag det. Känner några som kan fixa det vi behöver.

Bill ler han också, tänker att han kanske borde fråga vad det rör sig om men den tanken försvinner i smeten av andra bortglömda tankar som rinner runt i hans huvud. Ibland känns det som om hans hjärna har smält. Kanske borde han dricka lite mer vatten. Han reser på sig.

- Vatten? frågar han.

Hon nickar och han går in fram till diskbänken, har upp vatten i två glas.

Det visar sig vara ett vitt pulver. Med ett farligt namn; kokain. Två dagar senare visar hon det för honom när han smiter hem till henne direkt efter skolan, han har fortfarande inte ätit något. Femte dagen brukar vara en av de värsta, som längst har han klarat åtta dagar utan annat än vatten. Så han tar tacksamt emot när hon erbjuder. Trots att han vet att det var farligt. Knark är alltid farligt, även i sitt undernärda tillstånd förstår han det. Men det är så skönt. De gör som skådespelarna gör på film, rullar hennes 100 euro sedlar och får upp pulvret i näsan med hjälp av dem. Först känner han inget, sen bara frihet. Den obehagliga känslan försvinner. Den känsla som vill påminna honom om att han nog borde äta något.

Kokain är på många sätt en livräddare. Men den förhindrar att hans familj lägger sig i. Efter tio dagar utan mat kan han inte undvika dem längre och de tvingar honom att sitta med på en familjemiddag. Han äter så lite som möjligt utan att väcka för mycket misstanke. Sedan hoppas han kunna smita iväg och få ur sig det så fort de andra börjat pocka undan och diska. Men planen går i baklås när Georg Listing och Gustav Schäfer dök upp. De är vänner till Bill och hans tvillingbror Tom och de spelar i deras band.

Så är det dags för repetition, något som Bill helt glömt bort. Så maten blir kvar i magen. Och just när han står där och sjunger, och hör de andra tre spela i bakgrunden, så gör det honom inget. Det enda som kan få honom att sluta tänka på maten och besattheten av att gå ner i vikt, är musiken. När han befinner sig i musiken så känner han sig fri. Fri från sjukdomens grepp. Och fri från hennes grepp. De två blandads samman så att han inte kan skilja en från de andra. Anna och sjukdomen går hand i hand och han går sida vid sida med dem. Men när han befinner sig i replokalen spelar det ingen roll. Då går han hand i hand med musiken, med de vänner som delar hans brinnande passion. Och då står han rak i ryggen, trots sin utmärglade kropp och energin tycks aldrig ta slut.