Papperstunna tankar - Del 3 (mars 2010 - juni 2010)

Is there anybody laughing
To kill the pain

September 2009

Att gråta på tåg är inget som jag rekommenderar. Känslan av att vara sårbar, utelämnad, totalt och ofrånkomligt ensam. Den känslan är överväldigande. Hur är vi människor funtade egentligen? Man delar tågvagn med andra människor. Människor delar dagligen tågvagn med andra människor. Vare sig det rör sig om kortare eller längre resor så delar vi utrymme och syre. Så sitter en flicka i en tågvagn och gråter och människorna runt om henne tar ingen notis. Eller de tar notis, de kastar små nervösa ögonkast mot henne, eller suckar ohörbart. Som att de tänker, jaha vad nu då. Kan hon inte skärpa sig. Vad skulle kunna vara så farligt att hon måste sitta här, just nu, inför oss – och gråta.

Det måste inte vara farligt, kan vara något så fånigt som att hon klivit på fel tåg. Ett tåg som har samma slutdestination men resan tar tre timmar istället för två. Fånigt men ändå värt att gråta över. Särskilt när hon precis har sagt farväl till sin mamma på tågstationen, en mamma som kämpade mot gråten. Särskilt när hon sitter med resväskan full av saker som givits till henne i all välmening av samma mamma, och den mammans mamma. Dessutom plastpåsar som är fyllda med mer omtanke, kärlek och längtan. Som godis, ostbågar och läsk. Men man kan inte äta eller dricka när halsen är full av tårar. Då måste man gråta. Även om man sitter på ett tåg.

Jag kom till slutdestinationen, jag svalde gråten tillsammans med ostbågarna, men jag kommer aldrig att glömma den resan. Den känslan i bröstkorgen som då och då kommer tillbaka. Känslan av att något rivs itu, hur något i mitt bröst slits i två delar. Hur den ena delen följer med mig men den andra delen stannar kvar där, hos min familj. Det kallas att bli vuxen, det kallas att prova sina egna vingar. Att bygga upp sitt eget liv, separat från deras. Det gör ont, men jag måste tro att det är värt smärtan.

Att gråta, finns det ett tillstånd som är mer självutlämnande än när vi gråter? Själv har jag aldrig tyckt om att gråta, alltid försökt undvika det så länge som möjligt. Kan säkert göra att jag uppfattas som kallhjärtad. Men även jag har bristpunkter, och då kan jag omöjligt sluta istället. Har utvecklat en förmåga att gråta tyst, gärna med huvudet nedtryckt i en mjuk kudde. Varför är det skamligt att gråta? Varför känner jag mig som den minsta personen i hela världen när jag gråter? Det känns som att en rad fotografer står framför mig och avfyrar sina fotoblixtrar, sedan kommer en hel värld se mitt hopskrynklade ansikte när jag patetiskt snyftar över något som för andra människor är så oväsentligt och fånigt.

Tänker på bandet hela dagarna, funderar på att skriva brev till dem, men ännu har det inte blivit av. Nu är det väl inte så konstigt kanske, att jag tänker på dem ständigt, när jag är så pass engagerad i dem som jag är. Om man har en hemsida dedikerad till en viss grupp människor, då är det oundvikligt att man spenderar mycken av sin vakna tid åt att tänka på, prata om, läsa om eller lyssna på just de människorna. Jag tänker på dem i alla möjliga situationer. Skulle vilja se dem bowla, gå ut och dansa på någon sunkig nattklubb här i stan – där ingen ändå vet vilka de är. Se dem spela basket, äta min mammas underbara päron paj som smakar allra bäst en varm dag i juni tillsammans med lite vaniljglass och ett stort glas hemmagjord hallonsaft.

 Men att se dem gråta? Aldrig. Mitt hjärta skulle brista. Jag skulle inte kunna hålla mina händer i styr, mina armar skulle behöva omfamna, trösta. Har hört att kroppsvärme och kramar ska vara bra tröst. Tror det är instinktivt så jag skulle känna, skulle vilja bidra med det lilla jag kan.

Undrar om de också gråter i kudden, när ingen hör och ser. Kan tänka mig att Tom gör det, kan tänka mig att han inte ens vill att Bill ska märka det. Kan också tänka mig att Bill gör det, men att han hellre använder sin brors t-shirt att gråta emot än en kudde. Fast vad vet jag. Det kanske är tvärtom.  Egentligen vet jag ingenting om dem men jag kan tänka mig att det finns vissa tårar som man inte ens vill dela med sin tvillingbror. Det finns tårar som kommer från en plats för mörk och förstörd för att någon annan ska kunna förstå den, för att man ska vilja utsätta någon annan för den platsen.

Tårar är saltvatten som kroppen på något sätt lyckas producera, när man känner något. Tårar är varma också. De torkar fort, fortare än vanligt vatten. Lämnar en sträv yta efter sig på kinder som innan var mjuka. Det finns de som gråter när de är glada. Har aldrig förstått det, det gör ont att gråta, så varför utsätta sig själv för det mer än absolut nödvändigt? Är jag glad vill jag le, skratta, bara vara i den stunden. Inte snyfta och hulka och känna det som att bröstkorgen ska explodera. Min mamma kan gråta när hon är arg, tror inte hon är medveten om det själv men hennes ilska blir så mycket mer effektfull då. Mamma är arg på mig, mamma gråter. Det leder direkt tankarna till; mamma är ledsen, mamma är besviken på mig. Vilket alltid leder till ett förlåt från min sida och ett taffligt försök till en kram.

Jag tycker inte om tårar. Jag tycker inte om kramar. Känner mig kvävd i en kram, instängd. Det känns så onaturligt att vi ska ta på varandra. Kroppsvärme och tröst, det funkar inte på mig. Ändå är det min instinkt när det gäller någon annan, att om jag kan göra något för att trösta så gör jag det, även om det innebär att jag måste krama. Mina kramar är allt annat än mysiga, de är hårda, snabba, obekväma. Men de finns där i alla fall som ett tecken på att jag vill trösta, ställa allt till rätta. Säga förlåt. För visst är det alltid jag som gjort fel. Jag som hade kunnat göra något annorlunda. Skulle någon av killarna i Tokio Hotel stå framför mig och gråta, skulle jag reagera på samma sätt. Instinktivt; krama, trösta, be om förlåtelse – ta på mig deras smärta.